Väntrum, Norrtälje, 10.25.

Det här rummet är ingenting. Röda tygsoffor. Träpaneler. Det enda som slår hårdare än klockan i aluminium på väggen är mitt hjärta. Jag är inte nervös, jag har bara inte druckit kaffe idag.

Kvinnan bakom den skjutbara rutan tittar inte ut i ingentinget. Jag finns inte i den kvart jag sitter där.
Läs samma veckotidning som du läste när du var där som barn, den finns kvar. Läs om modern psykologi, utgåva 1998, vilken ironi.

Man önskar att plastfrukterna inte fanns där för de hånar bara hungern. Man söker distraktioner för att hålla hjärnan sysselsatt, för att tidsresa avslappnat. Det finns alltid vattenmaskiner i såna här ingenmansland. Drick lite medan du väntar, drick medan du tänker, drick medan du tror att vi glömt bort dig.

Mina skor distraherar mig en stund, de är slitna och gamla. Jag bär dem mer som minnen än som favoritskor. Minns när jag fick dem, minns vem som gav dem, minns vart de stod när jag fattade ett svårt beslut.

Min hud får kritiska blickar och jag önskar att jag bara kunde bli av med torrheten och klådan. Jag tänker på alla gånger jag suttit i väntrum, att så fort jag lämnar väntan, så fort jag lämnar rummet så kommer jag glömma hur den känns. Ett väntrum är en plats i ingenstans, ta inget med dig, lämna helst inget kvar, nån kanske hämtar dig i upphittatlådan en väntande dag.

Golvet är fult, väggarna plastiga och dörrarna ser ut att tillhöra ett gammalt dagis eller den biten av ett sjukhus där endast personal får vara, vilket för mig är en lite skrämmande tanke.

Jag tänker på alla dåliga saker jag gjort den senaste tiden och kan inte låta bli att undra om det är för att jag mår som jag gör, eller om jag bara ledsnat på tillvaron. Frodas i kaoset. Lev kaotiskt.

Omgiven av människor som sa att de fann lugn hos mig, gamla vänner som nya. Så många har märkt att jag har slutat säga ifrån och ifrågasätta. Inom mig är det så mycket som händer, mitt i min kropp runt hjärtat och rakt upp runt hjärnan är stormens öga, där är saker lugnare. Överallt i mitt trasiga hjärta och min otrevliga hjärna är det stormigt krig, där flyger takpannor, där fälls skogar och där fryser kärnfamiljen ihjäl.

Plötsligt kommer en kvinna med vågigt hår fram, hon vet mitt namn och nästan tvingar mig att ta i hand. De brukar stanna vid väntrummets utkant, rädda för att fastna i ingentinget och glömma bort sitt jobb, men hon rusar nästan in, sträcker fram en hand och liksom drar mig upp ur soffan, från ingentinget in i livet.