Hon lekte med fingrarna i sitt hår och flyttade sakta det bakom öronen. Hennes örhänge glittrade starkt. Hon skrattade lite, med läpparna men ansiktet svek henne. Hon log inte, det såg man, inte i verkligheten, även om hennes mask gjorde det. Han hade aldrig förstått varför hon alltid satt ensam när 8B hade matte. Han hade smugit och tittat på henne mycket. Hon skulle inte passa in med pluggisarna, pernilla och vad fan dom nu hette, men med fjortisarna kanske? Emma, malin och vad fan hon den andra hette. Dom kom alltid på niornas fester och söp tills dom inte kunde stå upp, eller hålla koll på vilket finger som är långfinger. Men Sandra hade aldrig varit med dom. Aldrig. Alla killarna hade skrattat när han blev tvingad att bäretta vem han var kär i. Kom igen, så farligt kan det inte vara, vem är det? Sandra. Sandra? Hon i 8B? Är du korkad eller, hon är ju hur knäpp som helst, hon vägrade ta en klunk av mitt vin på festen, fegt va! Nej, hade han velat svara. Nej, smart. Dessutom hade hennes hår nuddat hans kind, på parken när fabbe ville bjuda på på vin. Hon blev ursinnig, skitarg. Hon var hur söt som hälst när hon var arg. Och så hade hon snurrat på sig hastigt och håret dansade i vinden, dansade och kittlade lätt på hans kind. Hennes underbara, blonda hår.
Och nu satt han med henne bredvid sig på parken.
- Så du skolkar? Han var inte helt säker på om frågan kom farm, hon rörde först inte en min.
- Jag? frågade hon och tittade på honom. Man hörde lite av Göteborgskan. Nej, du, jag har ledigt idag. Hela 8B har det nu.
Han blev tyst, hade inget att säga. Han ville fråga om hon ville till caféet, men han visste att han inte hade några pengar.
- Men du skolkar, eller hur? Hon la en lite anklagande blick över honom. Han visste inte vad han skulle svara.
- Öhm, det är så att... asså, jag måste... jag skulle precis gå och, öhm...
Hon släppte blicken, äntligen.
- Det är lugnt. Jag ska inte tjalla, sa hon och öppnade munnen för att fortsätta. Jag har också skolkat, men med jämna mellanrum så alla tror jag är sjuk.
Hon flinade till. En slinga av hennes hår föll ner mot hennes ansikte. Automatiskt så drog han tillbaka den. Hon tittade bort. Han la ner handen.
- Asså, du gör inget idag, eller?
Hon tittade på honom igen, gav honom full uppmärksamhet.
- Nä, inget planerat, sa hon självklart.
- Du kanske vill gå på café eller nått, jag bjuder. Han blundade och höll tummarna.
- Jo, jag har dans sedan, men det är pardans, du kanske vill vara med då.
Han kände att han hoppade till. Hon körde fullt ut, utan att tveka.
- Visst... Han hörde hur chockad och tråkig rösten blev. Visst!
Han log.

Dom hade gått från parken mellan träden ner till kajen och sjungit barnvisor medan löven på marken prasslade. Och när dom gick där, tätt, tätt ihop, skrattade hon till och han sjöng ännu mer.
- Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick, skrek dom över kajen och alla båtarnas passargerare tittade på dom och flinade.
- Hur fan går den sen? Frågade han anfådd.
Sandra funderade.
- Laalalalaala... fortsatte hon utan att lägga notis om en man med kostym och portfölj som sa åt dom att vara tystare.
Det blev tyst. Hon sökte hans blick och började treva efter hans hand. När hon fick tag i den kastade hon ner blicken och öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt.
- Vet du, jag tycker du har stil, sa hon och tittade upp igen. Alla du är med ska alltid vara så jobbiga.
Han förståd vad hon menade. Fabbe ville att hon skulle dricka, Anton hade pekat finger och Jonte, som var rejält full, hade bett henne strippa. Det slutade med att Sandra gett Fabbe och Anton en smäll med knytnäven och att hon hade slagit ner Jonte till marken.
- Kanske det, sa han helt oberörd.
- Vet du? frågade hon lite finurligt och bet på underläppen. Emma, Malin och Sophie tycker att du är söt. Visste du det?
Hon tittade på honom. Nej, det visste han faktiskt inte, men han brydde sig inte.
- Ja, det visste jag, sa han för att lugna henne. Det var henne han villa ha, inte Emma, Malin och vad fan hon sa att hon hette. Han snarare hatade att dom skulle hänga över honom hela tiden. Det var det bästa med Sandra. Hon gjorde sig inte märkvärdig med honom. Han pekade på en dörr.
- Där ligger Caféet! sa han.
Hon sneglade dit han pekade.
- Du, det ser rätt dött där, va? sa hon med ren skär göteborgska.
Han skrattade och härmade hennes "va". Hon tittade ner, licksom funderade.
- Förlåt, det var dumt att reta dig för din dealekt. Jag älskar den, försvarade han sig med och sökte hennes blick.
Hon skrattade.
- Du sa fel. Du kan inte betona "va" så! skrattade hon fram. Säg efter mig: Va.
Hon log och tittade på honom. Han skrattade.
- Nej tack, jag behöver nog ingen kurs i göteborska!
Hon läste på skylten längst fram.
- Stängt, läste hon högt.
Han släppte hennes hand och ställde sig framför henne.
- Vad gör vi då?
Hon funderade och klarnade upp.
- Vi kan gå hem till mig! Jag har lite mackor och makrill om du gillar sånt?
Nej, han hatade makrill, eller i alla fall lukten av det, men han ville inte krossa hennes soliga ansikte.
- Aa, visst, det blir bra! log han och tog tag hennes hand i sin. Den var varm.
- Vi behöver inte om du inte gillar makrill, sa hon och tittade ängsligt på honom. Jacob log.
- Nä, men jag kan lära mig gilla det!

Dom gick upp i trappuppgången. Hon skrattade och gick snirkligt, man skulle nästan kunna tro att hon tagit ett glas vin, eller två. När dom var högst uppe i huset, våning 6, stoppade hon ner handen i fickan och drog upp en nyckelknippa med två nyklar och stoppade in dom i låset.
- Fan! Det är fel nyklar, sa hon och fnittrade. Det är mormors nyklar.
Hon gick till dörren mittemot och plingade. Efter tre pligningar hörde man snaba steg och en kvinlig röst som sa den vanliga repliken "jag kommer". Låset klickade till och vid tröskeln står en medelålderskvinna med morgonrock och papilotter med två moppsar på vardera sidor.
- Nemen hej! utbrast hon högt och Jacob var nära att ramla. Har du låst dig ute nu igen? Och mamma antar jag sover, inte sant, sa hon och öppnade ett skåp och tog ut två nyklar på en nykelknippa. Sandra vände sig vant mot hennes dörr, tryckte in nykeln, vred och öppnade försiktigt.
- Tack, viskade hon och kvinnan log medlidande och nickade innan hon stängde dörren framför näsorna på moppsarna.
- Vem var det där, frågade Jacob samtidigt som han hängde av sig jackan på en krok i hallen.
- Shh! Sandra kastade en arg blick på honom innan hon stängde dörren. När han var på väg att ta av skorna tog hon tag i hans arm och drog honom till ett rum åt höger. Hon stängde efter dom.
- Mamma sover i rummet bredvid, så var så tyst du kan, upplyste hon honom om.
Han tittade sig runt sig och rös över hur stökigt det var. Tre skåp var öppna och vardera var tomma, all disk låg i högar på diskbänken. Sandra öppnade kylen där det bara fanns ett mjölkpaket, ett paket mackrill och ett smörpaket.
- Är det allt? viskade han.
Sandra nickade.
- Mamma går endast på bidrag, och på nätterna är hon bara ute och festar. På morgonen är hon så bakis att hon ligger kvar i sängen till lunch, tar en macka, lägger sig igen och äter sedan middag hos sin pojkvän, som nu är Jesper.
Jacob gapade fortfarande av röran och Sandra tog två lite torra brödbitar och mosade lite makrill på dom.
- Vad vill du dricka?
Han tänkte precis skämta och säga vin, men när han såg dom tre öppna och tomma vinflaskorna ändrade han sig.
- Vad finns? sa han istället.
- Äckligt vatten och mjölk, sa hon och log.
Han skrattade.
- Välj du, jag kan ta samma.
Hon öppnade kylskåpet och tog ut mjölken innan hon diskade två glas och hällde upp. Hon gav ena mackan och ena glaset till Jacob och gick mot balkongen. Hon satte sig på en stol och väntade på att Jocob skulle komma ut och tog en tugga av mackan.
- Stäng dörren, är du snäll, sa hon med hela munnen full av makrill och fortsatte efter att ha svalt allt. Det är inte det roligaste som finns, att vara hemma hos mig. Du är faktiskt den första som är här på... hon räknade. Fem år, sa hon och tog en tugga av mackan. Inte ens mamma bjuder hit folk. Det är så jävla smutsigt här. Skulle mamma veta att jag bjudit en kille hit skulle jag ta självmord, det är bättre än att komma i mammas våld.
Hon skrattade, men allvaret låg kvar där. Han tog tag i hennes arm.
- Det gör du inte alls.
Han tittade rakt in i hennes ögon och såg en liten rädsla.
- Vad skulle det göra för skillnad för dig? Hon slängde ner blicken mot bordet och han släppte taget om armen när hon rykte. Du har ju dina vänner och dina tjejer.
Han funderade. Hade han gått halvt ut måste det fullföljas. Han tog ett djupt andetag, höll andan och kysste henne på kinden.
- För att det kan finnas hur många Emma, Malin och hon, vad-hon-nu-heter, men jag älskar dig.
Hon tittade oförstående på honom och skrattade.
- Har du tränat på det där talet eller?
Han ställde sig rakt upp, la blicken mot horisonten och skrattade i takt med henne.
- Ja, lite, sa han och satte sig och smakade på mackan, men spottade ut allt från munnen. Fy fan, är det här gott?
- Oj! Vill du ha ost eller så så kan vi köpa det, skrattade hon.
- Nej, jag ska nog lära mig att äta det, sa han léendes och sopade bort all makrill och tomatsås från bordet och tog en till tugga med fula grimasher.
- Vet du, jag gillar dig med, sa hon. Hon kollade på klockan och tog tag om hans arm.
- Nu ska du få lära dig några danssteg, sa hon. En kille som du måste ju kunna sådant också!