Först öppnade hon inte. Men jag visste ju att hon var där, så jag ringde igen. Sedan en gång till. Efter fjärde gången öppnades dörren till en liten glipa och en irriterad röst sade:

”Jag sade ju att jag är upptagen.”

”Ja, och jag vet vad du är upptagen med.” Jag hade stått i hissen och tänkt ut vad jag skulle säga, och nu kom orden i snabb följd: ”Jag vet att en älva föll ner på din balkong i natt, på riktigt, och att du såg det hända. Jag vet att du är panikslagen och förvirrad och undrar vad du ska göra. För så kände jag när älvan var hos mig.”

Jag gjorde en liten konstpaus och väntade på att hon skulle säga något. Men det gjorde hon inte. Så jag harklade mig och fortsatte:

”Jag kände mig helt vilsen. Men jag var i alla fall inte ensam, som du verkar vara. Det måste vara hemskt att bära på en sådan jättestor hemlighet själv. Så låt mig dela den med dig.”

Jag blev stående och betraktade hur glipan i dörröppningen blev en aning större för varje sekund som passerade i det tysta trapphuset. Jag tog det som ett gott tecken och väntade tålmodigt. Efter vad som kändes som en evighet stod Pettersson framför mig iklädd vit munktröja och rosa, leopardmönstrade mjukisbyxor. Hennes min var svår att tyda men verkade åtminstone inte fientlig.

”Hej”, sade jag och försökte le charmigt medan jag sträckte fram handen. ”Vi kanske ska börja om från början och presentera oss ordentligt? Hugo heter jag.”

”Elisabet”, sade hon och tog min hand med sin lilla, mjuka. ”Kallas för Betty.”