Regnet faller tyst och stilla
precis som tåren på den lilla flickan
jag nyss såg på nyheterna.
Hon satt med sin lillasyster i famnen,
ett spädbarn, några månader gammalt.
Ögonen utstrålade så mycket sorg,
att det gjorde ont i mitt mammahjärta.

De är två av offren, för en av Putins många raketer,
som skjuts utan urskillning över städer
hem och oskyldiga människor, som inte har
någon del i vansinnet som pågår just nu.
De förlorade sin mor och far när en raket
raserade deras hus, själva var de ute
på en promenad, för att få lillasyster att somna.

Vilken tur de hade kanske du tänker nu,
de klarade sig och får leva vidare,
LEVA VIDARE till vilket pris då?
Den äldre flickan kanske var sex/sju år
och de har mist hela sin familj, sin barndom,
sin uppväxt, sin tillit till vuxna, sitt hopp,
vad har de att leva vidare för?