Jag ser dig när du är som mest sårbar,
när du sitter där med händerna i ditt knä,
tummarna rör sig ryckigt,
och du sitter med nedböjt huvud
som om du vill undvika att se livet runt dig.

Ena sekunden gråter du floder av tårar,
nästa sekund svär du galla över allt och alla.
Då lyfter du ditt huvud och visar dina ögon,
antingen fulla av uppgivenhet,
eller så ser jag bara ilska och förakt.

Jag sitter tyst framför dig på en stol,
väntar tyst på att kunna visa att jag finns,
finns där för dig, lyssnar på dig,
förstår dig till en viss del, livet är tufft
och ibland blir det oss övermäktigt.

När du tystnat ser jag på dig,
lägger min hand i ditt knä,
tar din hand som är svettig och kall,
söker din nedslagna blick och säger:
det är bra nu, jag finns här bara för dig.

Du låter mig hålla din hand, och lyfter
huvudet, ser på mig med sorg i blicken,
för att sedan helt oväntat slå bort min hand
och säga med mörk röst och frustration...
ingen förstår mig inte ens du.

Jag hoppar till för det kom så oväntat,
men jag vet att du ändå har tillåtit dig
att lyssna på mina ord som jag sagt,
jag reser mig upp, går fram till dig,
frågar med lugn röst, får jag ge dig en kram?

Du ser återigen ner i golvet, men jag kan
skönja en svag huvudnickning
så jag lägger mina armar runt dig
kramar dig försiktigt och länge,
viskar att vi ska klara allt tillsammans.

Du är mitt underbara fina barnbarn
som kom till världen för nitton år sedan.
Du har fått se och uppleva sådant
som inga barn eller vuxna ska behöva se.
Men det finns fortfarande tid att leva.

Älskade vännen, jag älskar dig så mycket,
jag är den som såg dig före alla andra
när du kom till världen, och från den stunden
visste jag, det är du och jag mot världen.
Men vi är starka och vi ska klara det!