Mina tankar avbröts av att telefonen ringde. Saved by the bell, tänkte jag och drog en liten lättnadens suck över att jag slapp hitta på en historia inför Betty. Tog upp mobilen och innan jag ens tittat på skärmen visste jag att det var Carro som ringde.

”Var är du någonstans?” fräste hon åt mig i luren. ”Jag står här och ringer på dörren som en dåre. Varför svarar du inte?”

”Jag är hos Betty”, sade jag.

”Vem?”

”Grannen. Pettersson.”

Det blev tyst som i graven. Betty tittade på mig och log.

”Säg att hon är välkommen ner om hon vill”, viskade hon och lade sin hand på min underarm.

Jag upprepade det hon sagt och tystnaden fortsatte. Jag kunde känna Carros ilska mot mitt öra. Jag förstod att i hennes ögon var jag i maskopi med fienden och det sågs inte med blida ögon.

”Är jag på högtalare?” undrade hon med en hint av paranoia i rösten.

”Nej”, försäkrade jag.

”Då tycker jag att du kommer upp hit istället, på en gång, och förklarar vad fan det är som pågår.”

”Är inte det otrevligt?” undrade jag medan jag sneglade på Betty som satt där så välkomnande och oskyldig.

”Det ger jag väl fan i. Kom hit.”

Jag kunde känna hur ryggraden böjde sig under tyngden av Carros befallning. Satt där och hukade med telefonen mot örat och blicken flackande över det välpolerade parkettgolvet. Kände impulsen att göra det enkla, att lyda, göra som hon sa för att slippa mer ilska och irritation. Men hindrades av den varma handen som fortfarande låg placerad på min underarm.

Vi var tre om det här nu. Betty var med i bilden, oavsett vad Carro tyckte om det. Att exkludera henne kändes fel, särskilt nu när hon varit så trevlig mot mig. Så jag rätade på mig och sade:

”Jag kan inte. Jag är upptagen. Du får komma ner hit eller så får du komma tillbaka senare.”

”Skämtar du med mig?”

”Nej.”

Jag ville förklara henne hur jag såg på Betty som en av oss nu, men kunde inte när hon satt bredvid. Så jag lyssnade på tystnaden medan sekunderna tickade iväg på Bettys lilla runda väckarklocka som stod på ena nattduksbordet. Efter att vad som kändes som en evighet hade passerat muttrade Carro äntligen:

”Okej då. Jag kommer ner.”