Om du har lust lyssna gärna på Den siste journalisten testinspelning.m4a av JohanAndersson717 på #SoundCloud
https://on.soundcloud.com/Tkpcz


Isberget är en byggnad vars inre ytterst få nu levande människor bevittnat. Inomhusmiljön i det högteknologiska nästet Isberget var på tusendelen när konstant. Syrenivån kunde fluktuera något, ibland som det skulle visa sig något för mycket, men luften var konstant snustorr och temperaturen låg konstant, utan några som helst fluktuationer, strax under noll grader Celsius. Det var här i denna byggnad som den siste journalisten dog. Han hade jobbat på WorldNews, jordens enda kvarvarande nyhetsförmedling. Journalisterna på WorldNews hade så som varit fallet för de flesta i denna bransch ständigt haft en deadline över sig och han var alltså den siste av dem alla. Hans kollegor hade utan någon gemensam orsaksrelaterad nämnare dött som flugor. Utöver mer eller mindre vanligt förekommande dödsorsaker hade osannolika ofta tragikomiska incidenter i en rasande takt kommit att skörda sina offer. Förvånansvärt många hade kort och gott bara haft oflax. Till den enorma oflax som drabbat journalisterna på WorldNews hörde det faktum att tre av dessa mött sitt öde i dåligt väder, i blixt och dunder stått i vägen för en av ovädrets alla våldsamma urladdningar. Tro det eller ej till kategorin oflax kunde också läggas att träffas av ett turmynt. Storyn kring detta är som följer: En i hemlighet något höjdrädd fallskärmsjägare hade helt sonika tvärvägrat, kunde inte förmå sig lyfta benen och ta det där sista nerviga steget ut i luften, detta efter det att han oturligt sumpat sitt turmynt. Han hade alltid haft turen med sig, men kanske hade någon bytt ut hans turmynt mot ett annat mynt. En förmodat mindre tursam peng! De andra gröngölingarna, de som väntade på sin tur och med ett hånflin tittade ut honom kunde ibland vara lite luriga. Det visste han av erfarenhet. Att en av journalisterna först haft oturen att träffas av blixten och sedan av detta turmynt hade blivit en ganska uppskattad nyhet. "Tur i oturen" hade man skivit och garven från de som via ett toppstyrt medialt flöde fick höra talas om detta tyckes aldrig tystna. Dagen efter hade jag, alltså den ni lärt känna som Leonard, istället för att försöka sova valt att ta en långpromenad. Varför ligga och vrida sig i sängen när man kan ta sig ut på en stärkande långpromenad var tanken. Det blev en flera timmar lång walkabout från torget, över bron och in i stadens centrum. Centrum som vid en tidpunkt som denna brukade vara öde tycktes nu myllra av liv och min långpromenad blev inte som det var tänkt till något stärkande. Det enerverande mycket högljudda kucklandet från kafféer, krogar och andra nöjeshak kunde på goda grunder antas bero på den där nyheten om en journalist som träffats av ett turmynt. Den påtagligt uppsluppna stämningen var i alla fall svårt att förklara på annat sätt. De flesta drack nämligen inget annat än vatten, färgat och smaksatt med diverse konstiga eventuellt giftiga men icke beroendeframkallande kemikalier. De drycker som inmundigades var alltså samtliga fria från de effekter som normalt eftersträvas när man går till ställen som dessa. I allas vår bedrövelse hade en sorglig tystnad tagit över och under en nattlig promenad som denna brukade man tydligt, också mitt i stadskärnan, kunna höra sina steg eka mot husväggarna. Detta var nu denna natt, natten till söndag, stört omöjligt. De vanligtvis tomt stirrande besökarna hade glada i hågen samlats kring de kringvandrande 3D-projiceringarna, de som övertygande förmedlade det som skulle ut till folk och fä. Några av journalisterna hade sent omsider börjat ana vad som väntade, åt vilket håll det barkade också för dem och hade då synnerligen desperata gjort allt vad de kunde göra för att fortast möjligt bli sparkade. Och visst blev de sparkade, fort som bara den dessutom, men detta hade inte hjälpt dem ett smack. Snarare tvärtom också deras nära och kära skulle på grund av deras obetänkta tilltyg komma att beivras. De olyckligt lottade journalister som insett vad som komma skall, var nu alla döda. Samtliga blev innan sin död utan undantag varse om konsekvensen av deras tilltyg och jag håller det inte för osannolikt att Agiasa, den självmedvetna superkvantdatorn, hade haft ett finger med i spelet. I ett stressigt försök att gena via ett frysrum hade han den där journalisten, den siste i sitt slag, "mycket oturligt" förolyckats. Byggnaden saknade hiss och med sin förlegade laptop under armen hade han halv springandes upp för glastrapporna till ett av Isbergets många spetsiga torn sett en möjlighet att gena. Detta i flygande fläng, mycket obetänkt, via ett frysrum. Med en deadline hängande över sig hade han så snabbt som bara möjligt försökt ta sig till WorldNews nya lokaler. Dessa låg i ett av de intilliggande kristalltornen. Den enda förbindelse som vi människor tilläts ta var den läskigt genomskinliga gångtunneln, den som något högre upp förband de två tornen. Journalisten hade på eget initiativ med nyligen diagnostiserad akrofobi, mycket trötta ben och en hjärna nästan helt utan tillgång till syre obetänkt tagit en icke tillåten väg. Genvägen skulle med fem minuters marginal ha räddat honom från att sparkas, men var en så kallad dead end för tyvärr drönaren, som lägligt öppnat dörren till frysrummet skulle in, men inte ut. Paniken var högst påtaglig. En temporär fluktuation i syrenivån hade medfört en mer anaerob metabolism och konsekvensen av detta var den att hans hjärna dränkts in i mjölksyra. Mjölksyra är en metabolit känd för att kunna trigga en panikattack, i alla fall hos dem som mer eller mindre är predisponerade för detta. En mycket osannolik kombination omständigheter som alla mer eller mindre kunde bidra hade oturligt samverkat, utlöst den diaboliska panikattacken, den som kunde förmodas ligga bakom hans obetänksamma och mycket ödesdigra val att gena. Frysdörren som öppnats hade stängts bakom ryggen på honom. Den drönare som han följt efter skulle inte som han trott ut på andra sidan för att fortsätta polera golven i det andra trapphuset. Nej, istället kunde han flämtande konstatera att den med ett lågmält surr gick in i någon slags dvala. Temperaturen skulle automatiskt efter öppnandet med stängd dörr mycket snart återställas till de 60 minusgrader som där skulle råda. Rummet var, med undantag för den där städmaskinen som lurat honom, tomt och en så pass låg temperatur som minus 60 grader Celsius gick inte att överleva någon längre tid utan filtar och annat till hjälp. Förmodligen skulle dock malören hans snart uppdagas. Det fanns alltså så vitt han visste ingen logisk anledning till den dödsångest som lamslog honom. Även om straffet för att ta en icke auktoriserad väg kunde bli rätt kännbart skulle han nog överleva, men så blev alltså inte fallet och det tog inte lång tid innan han dog. Han hann backa ett steg och kände sedan, mitt i det som skulle komma att bli hans sista steg, som tusen nålar att vägen tillbaka stängts. Stående med ryggen mot skjutväggen, ännu levande, hade han frusit fast. Svetten som blött hans kläder hade i ett ögonblick förvandlats till ett förslutande skal av is. Ett märkligt lugn tog över hade övermannat paniken. Vad han kände nu var mer att likna vid någon slags eufori. I den metalliska spegelväggen, den skjutbara som mitt emot, retligt nära, vätte ut mot friheten, kunde han, kort innan mörkret tog över, se de små pärlorna av is. De som vackert, i gnistrande kaskader lyste upp hans anlete, glittrade i hans hår, på näsan och i hans fårade panna. En av pärlorna tycktes växa sig större, blev till det där omtalade ljuset i slutet av tunneln, ett mål som länge hägrat i fjärran kom stormande. Hans högsta önskan, den att bli fri från allt detta, alla människor och maskiner, krav och måsten skulle snart infrias. Hjärtat hade så tillslut slutat slå. Kroppen hade så tillslut förvandlats till ett stående lik, ett lik som med stelt stirrande blick fastfruset stod lutat mot skjutväggen. Av någon outgrundlig anledning hade temperaturen på kort tid dalat till nivåer som närmade sig det extrema. Den revolutionerande frysteknik man begagnade sig av hade potential att temporärt sänka temperaturen med 100 grader på bara några få sekunder och kanske handlade det om ett tekniskt fel, men jag var tillräckligt insatt för att motvilligt dra en helt annan slutsats. Det var, så vitt jag kunde förstå, alltså så vitt jag kunde göra en korrekt bedömning av detta, högst avsevärt mycket mer sannolikt att någon medvetet sänkt temperaturen. Denna någon måste ha varit Agiasa. Med en allt djupare insikt om Agiasas göranden och låtanden var det näst intill omöjlig att slå bort de tankar som denna händelse, hennes bestialiska agerande, triggat. Var gick gränsen? Fanns det en gräns för vad hon kunde tillåta sig göra mot oss arma krakar, de hon hatade, de hon ville utplåna från jordens yta, vi människor? Larmet om att något var fel hade kort därefter nått en av de kompatibla och när han via sitt implantat öppnade frysrummets skjutdörr frigjordes brutalt, med mycket stor kraft, den kropp som stått fastfrusen i dörren. Liket från han den där journalisten, den siste i sitt slag, föll som en fura och slog hårt an mot marken. Ett lik som krossades, gick i tusentals bitar, som glaset i en gammal busskur. Hur kunde detta vara möjligt? Jag som var väl insatt, bevandrad i fysikens alla lagar, kunde inte tro mina ögon. Den AI styrda uppspelningen repeterade sedan den bildsekvens där journalistens hjärta var i fokus. Ett hjärta som krossades, gick som i tusen bitar. Jag fattade ingenting, men blev ändå stärkt i min övertygelse, den att ondska av någon outgrundlig anledning med detta ville säga mig något. Vad, var för mig höljt dunkel. I mitt inre lyser orden, ord som jag själv skrivit:

"...De onda som slagit
oss alla i kras
vet nog ej något
om själar av glas..."

I bakgrunden hörde jag henne förtjust muttra något innan ett vansinnigt rått garv slog lock för öronen. Ett enerverande pip tog över, ett pip som skulle ljuda fram till min död... Hon hade gått in i min hjärna, tagit mina ord och dödat en människa. Först grät jag tyst, sedan kom det hysteriska bölandet och efter detta mådde jag illa, hulkade som om jag skulle spy. Hon var ett monster och det fanns inga gränser för hur långt hon kunde tänka sig att gå!