Du grät i den slitna fåtöljen
kröp ihop med benen
och med krummande rygg
droppade tårarna
ned på dina svarta byxor

Jag la huvudet på sned
skådade din smärta
resultatet av
motsatsen till dissonans
jag kände tåren dansa
i min ögonvrå

”Jag blir inte sedd”
alltid nummer två
och aldrig nog i nöd
kraften av dina ord
ögonen svämmade över
och du kippade efter luft

Skyndsamt plåstrade jag
om hjärtat mitt
det som börjat blöda
genom igenkänningen
men inte var
mitt här att skönja

Din överhängande känsla
ändlösa dagar av bottenlös sorg
varje dag du kämpar
samlar kraft
famlar efter modet
skälver i kylan av livet

Dalen är stundtals djup
smärtan knivskarp
tiden inte greppbar
och du är utan erfarenheter
svävar med tillit
som främsta verktyg
?lita till de som inte alltid sett
älskade barn
en dag till