Jag tycker det är bra att folk lever på hoppet.
Att det finns något som gör att man orkar ta sig vidare.
Men då har jag dubbelmoral.
Jag lever på ett hopplöst hopp.
Som jag ibland vill glömma.
Den där dömmen som bara skulle vara för bra för att vara sann.
Ett hopplöst fall.
När han säger till mig, "skall" !
Väsnas jag som det odjur, han vill att jag ska vara. Inget är besvarat.
Vill inget hellre än att kunna förklara.
"Att det som hände mig, hur jag kände mig, första gången allt bara gällde dig."
Hur ska han kunna förstå mitt ständiga tryck över bröstet, när han på något sett lyckas ta sönder mig. Utan att ens veta om det själv, eller hur mycket jag alltid sörjer "dig".
Samtidigt som jag alltid springer tillbaka, av samma jävla saknad jag har varje gång jag vaknar. Och han inte ligger bredvid.


Nu låter det som att han brukar de.
Varje gång jag är med han så slukar jag idèn, om att det kommer bli han och jag, en vacker dag. Men innerst inne ger en hjärtklaff ett tappert försök till att förstå det min hjärna har försökt säga i så många år, att det aldrig bara kommer bli ett försök.
När han väl är här, försvinner min värdighet och insikt. Ibland undrar jag om han oxå undrar, hur allt hade blivit.
Jag vill inte leva mer på en omöjlig dröm, det är inte kul längre, det var längesen det var skoj.
Han stämmer mina skrumpna strängar. Han har alltid varit mitt "hemma".
"Jag vill inte lämna. Vill inte göra så. Även om du förstod. Skulle du ändå gå?"
|R|