Åkerstubben går redan på gulbrända ben
Stråens vindvaggade barn,
har yrvaket sprätt ut

De lämnat sina skallrande kapslar,
och fångats till bröd för omätta magar

Solen har klöst revor i jordmjölet i år
Snäll var han inte när han stängde om vattenkannan

Snart kommer nog drypande fronter
Skurar av livsfrön gör jorden tacksam
Visst ler han i himlen vår sol