Han håller på att tappa det ansikte han blivit uppfostrad till att inte tappa. Han är på väg att degraderas från den översta och mest betydelsefulla positionen i familjen till den mest förbisprungne och minst kompetente i skenet av det förlovade landets syn på demokratiska fri- och rättigheter för alla och envar samt det nya hemlandets strävan efter jämställdhet mellan könen.

Han sitter i en urvuxen skolbänk och tränar ett främmande språk med nio vokaler att särskilja för att inte sammanblanda mos med mus eller hur med hor. Han vet att det krävs ett mirakel för att bli föremål för ett enklare jobb och därmed befrielse från ett förnedrande bidragsberoende. Ett av kraven är att kunna skriva olika texter till olika mottagare, krav som många infödda i majoritetsbefolkningen också skulle våndas över.

Adjektivets kongruensböjning, verbens olika tempusformer och satsadverbialens placering vid omvänd ordföljd var inget han drömde om vid flykten från bombregnet därhemma. Likväl reses regelbundna hinder av såväl språklig som kulturell karaktär i det land, som tvärtemot hans, utlovat fred och frihet.

Friheten är tänkt att gälla var och en och såväl kvinnor som män ska ha samma möjligheter att växa som individer och bidra till samhällets utveckling.

Barnen, de tre döttrarna och två sönerna, lär sig det nya språket i förskolan och grundskolan samt under fritidens olika aktiviteter med övriga barn i närområdet. Hustrun, den självklara dominanten i hemlandets hemmamiljö, visar sig vara något av en språkbegåvning och avverkar de olika kurserna i svenska i snabb takt.
Han älskar sin hustru, han älskar sina fem barn, men han känner sig ensam och lämnad åt sig själv i en allt snävare tillvaro.

För de äldre barnen lockar spännande gymnasieprogram. Siktet är inställt på yrken som läkare, advokat och fotbollsproffs. Han känner stolthet och vilsenhet i en svårförklarlig blandning. Barnens svenska kompisar kommer på besök. Hans äldsta dotter har visat en bild i mobilen på en svensk kille som hon träffar ibland. Inte nog med det, hans hustru har fått erbjudande om deltidsjobb vid sidan av studierna i svenska. Hans hustru kommer att försörja familjen långt innan han har lärt sig skillnaden mellan adjektiv och adverb. Hans barn kommer att ha påbörjat gymnasie- och eftergymnasial utbildning innan han har skrivit sitt sista brev i det allra sista nationella provet innan han skrivs ut på grund av bristande framsteg trots lång och idog kamp mot att nå måluppfyllelse, ett godkänt kursbetyg och därmed ett kvitto på duglighet.

Medan övriga familjemedlemmar växer av framgångar, krymper han av motgångar. Självbilden förvrids, hans tidigare så självklara status som familjens överhuvud är sedan länge ett minne blott.
Han tappar tron på sig själv, blir misstänksam och förstår inte vad som sker. Hustrun och barnen vägleder honom när det borde vara tvärtom. Han är ju man och har sedan generationer tillbaka en nedärvd uppgift som är viktigare än allt annat. Han ska till varje pris upprätthålla familjens heder och se till att hustrun håller tiderna och kommer hem när hon ska. Äldsta dottern måste sluta med de lösaktiga förbindelserna. Han vill inte att familjens namn ska vanhedras. Han vill inte tappa ansiktet.
Familjens heder måste upprätthållas till varje pris, oavsett vad.
…
…

Hedersvåld liksom allt annat våld i nära relationer skall bekämpas. Förövare skall straffas. Brottsoffer skall stödjas. Jämställdhet mellan könen skall till sist uppnås.
…
…
Det är lätt att stå på betryggande avstånd och mästra om att ta seden dit man kommer.

Det är lätt att kräva hårdare straff och utvisning.

Det är lätt att bli enögd.

Det är svårare att se mannen, på väg att förlora anseendet och tappa ansiktet, som ett offer för en traditionsbunden hederskultur och i akut behov av ett omfattande stöd innan det brister och allt är för sent.

Ingen familj är starkare än dess svagaste länk. Att förebygga länkbrott kan vara ett sätt att skapa ett fortsatt tryggt familjeliv och en hållbar jämställdhet ur ett tvåögt perspektiv.