Så oerhört fridfull
ringlar vägen
men mitt sinne
fylls av tvivel
i ett sorts stillhetens
betraktande
av min långa resa
utan mål
Jag ser en sedan länge
slocknad dröm
om att stå där
vid mina rivna barrikader
där revolutionen
växte inombords
och omedvetet
fyllde tvivlens skål

Men så oerhört ödslig
är nu gryningen
det är endast vi dårar
som är vakna
där i den första
bleka morgonen
här i de gamla resterna
av mitt liv
Men långt långt
där bortom horisonten
byggs en ny plats
för livets scen
där min egen teaterpjäs
om livets öden
nu ska få spela
en helt ny giv

Så när jag nu åter
söker efter orden
de som så märkligt
lämnat mig en gång
nu jag åter blickar
ut längs vägen
med ett helt nytt manus
i min hand
Ja alla mina pennor
de är vässade
men mitt papper
är helt blankt
men ibland finner
jag ett hopp
om att åter få knyta
gamla band

Men nu sopas ändå
himmelen ren
från allt det
som varit lockande
men det som en gång
lämnat mig
har även glömt
att ta farväl
Nej för den torkar
aldrig tåren
likt den våta akvarellen
på stafflit
och de svekfyllda bilder
jag har målat
har satt så djupa spår
där i min själ

Copyright © AndLou