En gång såg jag ett hjärta pumpa i en öppen bröstkorg.
Det fanns ingenting mellan mig och hjärtat, mer än luft.
Jag hade kunnat sträcka fram handen,
röra vävnaden med fingret, röra muskeln.

Jag tänkte Nu vet jag!
Och jag tänkte Tänk! Det här måste vara det största, ingenting kan slå det här!
Jag tänkte Var det bara så här? Så här lätt? Så här fantastiskt? Så här magiskt?

Jag tänkte Efter att ha sett det här kommer jag aldrig mer må dåligt. Det här är grunden till allt. Ett hjärta som slår. Det mest basala. Pumpar runt blodet. För oss!

Det mest basala och ändå är det så fantastiskt. Grunden till allt liv.

Jag stod där och tänkte, som om det varit en hemlighet. Som om hjärtats funktion var en nyhet för mig, som om jag aldrig fattat nånting.

Men att se hur hjärtat rörde sig, pumpade, utan att nån sa till det vad det skulle göra. Hjärtat följer visserligen sinusrytmen, men skit i den nu. Hjärtat behöver inga bruksanvisningar. Den har sig själv, är självgående. Åtminstone för det mesta.

Och nu när jag hade sett hur hjärtat och dess nakna vävnad slog på riktigt, då skulle allt lösa sig. Jag skulle aldrig igen bli nedstämd för det finns väl inget mer fantastiskt än det här? Hur kan man vara nedstämd så länge man har ett hjärta som slår? Hur kan man överhuvudtaget må dåligt då? Hur kan någon må annat än bra när vi belönats med en sån funktion, en sån gåva?

Ingen kan må dåligt då. Ingen kan nånsin må så här!

Aldrig hade jag varit så imponerad.
Min dumhet skrämmer mig.