Jag var med om det där jobbiga igen, allt snurrade och gjorde ont, men det var så kraftigt den här gången att ryckningarna i ansiktet kom tillbaka. Det var länge sen sist.

Jag brast ur i gråt, det gjorde jag innan ryckningarna kom. Och precis som förr fanns de där som en lättnad. En lättnad på en halv sekund. Några upprepningar. Skönt. Jag vet inte hur jag skulle kunna förklara det på något annat sätt.

Du vet väl att jag är så trött på de där reglerna vi måste följa hela tiden? Men i allt det här, i kaoset, finns inga regler och plötsligt är regler det jag vill ha.