Skymningen stjäl stjärnorna
i samma sällsamma andetag
som gryningen
Och precis som slutna ögon
bleknar jag bort

Okänd, men stadig
som längtan och tankar
var tidsbristens hand
Närd och ömsint fostrad
av alla tårars svaga rand

Tankars myllrande liv,
rädslors omformande skepnad,
ömmande ömkanden
är famnen som tuktar mig
i ett liv jag gav allt liv jag aldrig ägde
Kvar är bara en skapnad
som tjänar sin mörkrädsla
i släckta rum och värld,
där jag plägas skall min sold
Och sitta i mörkret
tills jag ljuset bringats