Dröjer mig kvar,
i en livstid av ånger,
ilsken hopplöshet
Äldre, och jag gråter inte längre;
är huden mättad
kring mina bistra ögon?
Tårkanaler slitits ut
och ärrats igen,
trots att det känns som gråt ändå?
Eller är det för att livet är kort,
och döden så lång?

Det är bara ånger,
och år ändå
Vemod som inte gör det lika vanskligt
om man bara inte tvekat för att dö
Om jag bara glömt att andas
så jag kunde dött i hennes famn då;
än det här
En livstid av skuld,
för vem fan bryr sig
när det aldrig tar slut ändå