jag sitter vid mitt kontor,
känner tröstlösheten
i min tomma skärm,
och alla dokument
bara virvlar
inuti mig

Så säger någon,
”Är det dags för fika?”
”Gärna svarar jag,” som ett hungrigt lejon,
som precis fått vittring,
och känner pulsen stiga inom mig

tillsammans går vi
likt ett radarpar från en marvelfilm
för att för några minuter,
slippa våndas vid våra skrivbord,
och stänga akten till våra djupa hjärtan
och begrava oss
i våra miserabla kaffekoppar

och jag vänjer mig aldrig,
vid att lyssna på vardagstrivialiteterna
som omger mina kollegor
om deras inrutade liv, fyrkantiga barn och
kubformade äkta män

istället tittar jag ut genom fönstret
och fantiserar
att jag är någon annanstans