Du har trampat runt i ditt liv
i många olika skor.
Du har mått bra, klagat,
kastat, bytt ut
och trampat vidare.
Ibland har du gnolat på en munter låt
ibland har du gråtit dag och natt.

Ofta har du undrat över meningen
med ditt eget liv,
andras liv,
med Livet som liv.
Ibland har du känt dig älskad
många gånger misslyckad och ratad.
Vem sa att du skulle klara dig utan smärta ?

Kanske det gick ut på att lära sig ljuga.
Kanske allt skulle handla om leenden och skratt,
njutningar i köttets lusta,
i vinets strupe,
i idealiserandets katakomber.

Hahaha !

Idealiserandets katakomber !

En dag slog sanningen ner som en åskknall
där den föregående blixten
rev sönder dina palissader.

Vinet rann ut.
Blodet slutade att koka.
Katakomberna raserades.

Det var krisen som knackade på
och lät dig börja famla på riktigt.

Famla människa, famla !

Säg högt att du aldrig kommer fram,
att du aldrig kommer att hitta !

Att resan,
famlandet,
är meningen med livet.

Säg för helvete
att du är ofullständig !