3/7

Stoppar in en snus och gör mig redo för dagsverket. Att skriva en text till Facebook är inga problem, det känns meningsfullt även om ni läsare inte är så många än. Ska välja ut två texter att skriva ut och visa upp för psykologen. Blir dagens ordsvärmeri värdigt denna uppgift är frågan. Jag står i valet och kvalet om jag skall utforma texten för psykologen eller bara låta det bli som det blir.
De oönskade nostalgitripparna är helt klart värt att ta upp. Eller är de oönskade? Jag känner ju något iaf, något annat än hopplöshet. Mina dagar är komprimerade till tiderna 13-19, då håller jag butiken öppen, övrig tid är det stängt p.g.a. ångest. Det vill alltså säga att stora sjok av dagarna virvlar bort i hopplöshetens atmosfär. Detta kan jag helt enkelt inte godta, åtminstone inte på sikt.

En yngre vikarie dyker upp på boendet, en kille som tycks följa normen till punkt och pricka. 23 och på god väg mot psykologexamen, bor i studentlägenhet och verkar läsa mer än vad jag gör. Det hotar mig till en början men jag märker snart att vi kommer bra överens. Jag kanske passar bättre i yngre sällskap? Det är ett tillfälle att bekanta sig lite med ungdomen igen. Jag trivs i samtalen som flyter på otvunget, vi har mycket gemensamt samtidigt som mycket skiljer oss åt. En viss avdramatisering äger rum. Jag upprepar mantrat tyst för mig själv ”He is on a different path, not better, just different”.
Han följer med mig och ordinarie till lägenheten och vi packar böcker. Tre kartonger som jag motvilligt lämnar över i Erikshjälpens försorg. Mer ska bort, jag kommer inte sakna böckerna, det tror jag verkligen inte men det är svårt där och då. Det är mycket kvar att göra i lägenheten.

Får notis från det sociala mediet Bigo live om att en person jag följer just börjat streama. Det är en vacker ung kvinna med utmanande klädsel och framtoning. Fråga mig inte varför jag följer dem jag följer på Bigo live. Hon är ung, vacker och framgångsrik. Åter igen ett hot. Ett lejon bakom stenen, mina förfäder på savannen hade avinstallerat appen, slagit telefonen i småbitar och sprungit långt bort. Men jag vill på något vis ha en fot med i det moderna landskapet av social media. Hon gör mig illa till mods. Det är ett sådant där känslopaket som jag beskrivit tidigare. Det skulle behöva packas upp och granskas i detalj, syna varje molekyl, lyfta fram beståndsdelarna, sortera, slänga, klippa och klistra, se vad som återstår till sist. Kanske kan psykologen hjälpa mig med just detta. Eller jag borde ha lite mer tillit, klart han kan, han är proffs. Det kanske är andra tidsramar som gäller bara än vad otåliga lilla jag uppskattar. Nej nu var jag inte snäll mot mig själv, kalla inte en vuxen karl för liten! Det har jag redan fått utstå så det räcker. Regnet drar in igen, det är blandväder i småstaden. Jag undrar just vad vanligt folk har för sig idag.