19/7 – del II

Medicinerna börja verka, temporär frihet infinner sig. Jag känner mig inte död inuti i stunden. Träffen med läkaren är nära. En olustkänsla har börjat infinna sig inför alla kontakter med vården. Att jag försitter tillfället till läkning, till vård. Vare sig det är psykolog, kurator, sköterska eller läkare det är tal om. Tårarna kommer igen, de gör det så fort sorgen överskuggar skräcken och frustrationen. Varför gråter jag? För jag orkar inte bära det jag tvingas bära, jag har sedan länge nått bristningsgränsen, nu släpas jag bara med av livet. I någon mån har jag alltid släpats med, aldrig tagit egna initiativ, bara hakat på. Det blir inte bra. Jag varnar för denna slappa mentalitet, den leder till existentiella
svårigheter och i förlängningen att man missar livet. Ta kommando i ditt liv, bestäm dig för vad du ska göra idag, i veckan, i framtiden. Målbilder måste inte vara skrivna i sten eller uppnås men utan dem faller du lätt offer för rovdriften. Min själ är skördad under livets tyngd, kvar är som vi beskrev det i högstadiet; ett själlöst skal. Vi flinade den gången men nu är det inte särskilt roligt längre.
Humorn har gått förlorad, jag kan inte längre glädja mig åt andras humor och uppsluppenhet, den modulen är också trasig i mig. Föreställ dig ett liv utan humor och att glädjas med andra. Det är eländig existens. Jag saknar att skratta, att ha roligt, att trivas, att njuta av mitt eget och andras sällskap. Kvar står en kollektion av fragment från en tidigare personlighet. Den kan fortfarande uttrycka sig i skrift men inte i tal. Den har inte förmågan att föreställa sig en ljus framtid, inte ens om jag ger mig katten på det. Vinden vandrar sina vägar utanför dörren, det är ganska najs att lyssna på i bakgrunden.

”I guess there’s some who’s born lucky, there some who’s not”

Självömkandets lyrik, ett krasst konstaterande, fatalistiskt, pessimistiskt. Stämmer det? Jag vet inte men jag betraktar mig själv som född med otur. Tänk om min tvilling hade klarat sig i stället, det hade varit intressant att se vart livet hade fört honom/henne. Hon hade kanske varit färdigutbildad vid det här laget, i en trygg relation och gott om glädjeämnen i livet. Hon hade åkt och hälsat på brorsan och mostrarna, bevarat relationerna som finns kvar. Åkt på utlandssemester minst en gång per år.
Planera för ett första barn. Jag tillskriver min tvilling saker som jag önskar att jag hade men som jag vet är orealistiska för den jag är. Varför skulle jag tränga undan henne? Varför gjorde jag det?

Medicinen sitter fortfarande i någon timme senare, jag får ungefär två timmar av relativ lugn och ro. Vad ska jag säga till läkaren? En del av mig säger att det är skit samma, inte kommer göra någon skillnad. En annan del tror fortfarande på att vården kan hjälpa mig. De har sagt till mig att det inte finns några hopplösa fall. Varför skulle jag vara regeln som bekräftar undantaget? För jag har haft en intim relation med den här Kristoffer nu i snart 38 år. Jag vet vem han är. En liten del av mig hoppas fortfarande på att jag har fel. Att alla andra har rätt och kan överrösta rösten i mitt huvud.