Vi sänker sakta månen

genom takets svarta skräck

Vit blänker under molnen

hennes stora sorg, helt näck

i lila slott längs stränder

målas stenar av artist

med pannan djupt i händer,

klart förvirrad ametist

Så sällan är hon hemma,

hyr väl ut i tredje hand

till vättar som bestämma

hur var möbel står ibland

[kommer fylla på med fyra strofer till

såvitt jag hinner...]