Har i vintertrött leda tårtänkt,
omsluten en döende mans kläder
fastnat fryst kåda i stammens bark

Har lagt vinterljuset i natthöljd yrsnö,
blivit sällsam molnbärare, klarhets gåta,
ledande utrotare av skenlivets skenkärlek

Har instängd fastnat en alltför härdande levnad
där något orört, ofläckat, ständigt ställt sig kvar
likt en outsägbarhet; att alltid förvägras ruttnad

En tomfåra tar orkeslösa spjärn in till intigheten

Har vaskat tankeådern och gripit tag i klarsynen,
nämnt vindslitna årens irrfärd, smyckat suckandet

Ligger kvar ett tag - Ett tystat sönderfall
blott erkänd synlig för seende

Objudna iglar dricker,
fetmar på ordlidandet i detta sista liv

Avstena mig Livets åder

Försök nu såra den som är död.