Jag hade stått och slitit hela förmiddagen för att få det att se snyggt och prydligt ut. Det var då Felicia, den klumpiga lilla slynan, lyckades tappa alla sallader som skulle ut till hyllorna.
- Oj förlåt! Det var verkligen inte meningen.
Det tror jag så mycket jag vill på, tänkte jag för mig själv. Utåt sett log jag och sa:
- Det gör ingenting.
Jag hade stått ut med den nya praktikanten i snart en vecka. Men det höll på att bli olidligt. Hennes vimsighet, den slötorra blicken och hennes apgång; fick det att koka inombords. Visst gick hon bara i nian; men fan nog borde till och med en såpass ung person förstå att iallafall inte vara i vägen hela tiden. Första gången jag såg henne komma instaplandes i butiken förstod jag att det skulle bli problem. Min chef, Erik, var dessutom snabb att lägga hela ansvaret på mig.
- Nu är det du Thomas som tar ansvar för den här lilla damen, sa han med ett leende.
Vad skulle jag göra? Det enda jag kunde få ur mig var:
- Visst, fixar väl det.
Sedan dess hade det lilla livet följt efter mig, utan att jag vetat exakt vad jag skulle göra av henne. Ibland var hon med mig på lagret, och andra gånger hade jag fått henne till att göra rent bakom fruktdisken. Det var olika hur mycket hon klarade av; och ibland kunde jag se hur hon gick hem mitt i ett arbetspass, när hon upplevde att hon inte orkade mer. När jag vid ett tillfälle hade inventerat klart i en hylla kunde jag se hur hon låg och sov i en korg mellan dryckesvarorna. Då skakade jag bara på huvudet och funderade på hur jag hamnat här; borde jag inte avslutat mina högskolestudier istället?

Det hade gått några dagar sedan incidenten då Felicia tappat salladerna; och jag hade nästan glömt bort hur odräglig hon var och hur illa hon ibland fick mig att känna i kroppen. Jag hade nästan börjat känna en viss harmoni inom mig själv igen.
Trodde jag.
Plötsligt hörde jag ett BRAK i en av gångarna. Jag sprang dit för att se vad som hade hänt. Och där mitt i gången låg Felicia med en massa krossade syltburkar; som formade en märklig röd konsistens som täckte golvet. Själv såg hon helt groggy ut och tittade ömsom upp i taket och ner på golvet och verkade inte ha någon som helst sinnesnärvaro.
- Vad har hänt, skrek jag när jag sprang fram till henne.
- Vet inte. Jag försökte stapla upp en av syltburkarna, så föll plötsligt alla över mig.
Jag bet mig i läppen; försökte hindra mig att säga något jag skulle ångra om hennes klumpighet.
- Jag förstår, sa jag istället behärskat, men nästa gång du inte vet vad du ska göra så be gärna om hjälp. Vi finns här för dig.

Dagarna fortsatte. Felicia gjorde inte så mycket mer väsen av sig; oftast satt hon fastfrusen vid sin Iphone och spelade något korkat spel. Vid ett tillfälle gick jag till chefen och frågade:
- Hur länge ska vi ha den där odågan i butiken?
- Thomas vi kan inte bara sparka ut en praktikant. Hon är ju bara här en kortare period; och vi måste hjälpa människor som kommer från skolan.
- Jo men det börjar bli tröttsamt. Om hon inte har sönder saker så sitter hon bara och glor framför sin telefon. Det går knappt att få kontakt med människan.
- Det är bara ett par dagar kvar. Håll ut.
- Jaja, om hon inte bränner ner stället tills dess, sa jag och vände.

En morgon, tror det var nån dag innan Felicia skulle avsluta sin praktik, kom jag in i butiken och till fikarummet som låg bakom mejeriprodukterna. Där såg jag hur hon satt vid ett av borden och tittade ut i ingenstans med öppen mun - som den dumma ko hon var. Jag blev provocerad av hennes blotta uppsyn och kände att jag plötsligt hade fått nog.
- Vafan håller du på med! Du kan ju inte bara sitta där och stirra som en ful fisk.
Felicia ryggade tillbaka och såg på mig som en skrämd liten hare.
- Tror du någon någonsin kommer att anställa en sådan som dig! Du är ju helt värdelös. Och sitt inte där och titta på mig som ett fån.
Felicia svarade inte och det retade upp mig ännu mer och gjorde att jag inte kunde sluta i mitt orerande.
- Och du se upp var du går någonstans i framtiden, sa jag till slut med ett leende, jag kan se till att det går riktigt illa för dig.
Efter den lilla monologen bestämde jag mig för att gå ut igen. Det fanns inte så mycket mer att säga oss emellan, och jag ville inte vara kvar i det kvalmiga rummet.

Resten av dagen såg jag inte till Felicia något mer. Jag jobbade mest med att fronta i butiken och stod en stund i kassan. Nästkommande dag syntes hon inte heller till. På eftermiddagen blev jag inkallad till chefens rum.
- Du har visst varit lite hårdhänt mot vår praktikant.
- Jag vet inte vad du pratar om.
- Jag fick ett samtal imorse av Felicias mamma. Hon berättade att du hade gett henne en helt omotiverad utskällning därinne, min chef pekade mot fikarummet. Och gått till personangrepp på ett sätt som inte är lämpligt.
- Okej helt ärligt stod jag inte ut längre.
- Thomas, vi har ju pratat om det här. Hon skulle bara vara kvar veckan ut; se lite av världen.
- Ja men nu fick hon se lite av den… Och hon ville ändå inte vara kvar.
Erik höll upp ett mästrande finger och tittade på mig med en sträng blick.
- Vi kommer prata mer om det här Thomas, var så säker. Tro inte att det är över.
- Visst, sa jag, reste mig och vände om.
Det skulle bli en lång dag. Och ett ännu längre år.