How many days remain for you
to roam around this harrowed earth
so painfully and deeply scarred by failures,
mostly only failures, not just of your own
but of so many lost and wasted lives
and. worst of all, too many friends who died too young.
I could write epitaphs in all eternity
just to bewail them and cry out their sorrows and my own
for what they failed in, what they never could accomplish,
all their unfinished invaluable work
and, most of all, the loss of their too precious souls.
But they are all still out there somewhere
waiting maybe for another opportunity
or for a better world, but they could wait for that forever,
since we haven\'t seen much betterment for some millennia.
Sorrow keeps me company with falling leaves
in flaming colours red of blood or love or both
while no tears are enough to cry out all the pain
of this so wasted tragical and futile life and world.


Hur många dagar har du kvar
att fladdra runt på denna härjade förpinta jord
så djupt och smärtsamt sargad av misslyckanden,
mest bara misslyckanden, inte bara dina egna
men av så otaliga förlorade and bortslösade liv
och, värst av allt, av vänner alltför många som dog alltför unga.
Jag kunde skriva epitafier i evighet
blott för att sörja dem och gråta ut all deras smärta och min egen
för vad de ej lyckades med, allt som för dem gick snett,
allt deras ovärderliga och ofullbordade arbete
och, mest av allt, förlusten av dem själva, deras oskattbara själar.
Men de finns dock alla kvar där ute någonstans
och väntar kanske på ett annat tillfälle,
måhända på en bättre värld, men då kan de få vänta i all evighet,
då vi ej har sett den bli mycket bättre på ett antal tusen år.
Jag faller utför med min sorg som sällskap jämte vissna löv
i smärtans röda färger liksom kärleken och blodet
medan inga tårar räcker till att gråta ut all denna smärta
av den här så tragiska förslösade och utarmade världens liv.