Skall då idealismen betraktas som död
bara för att den ständigt körs över av krassheten?
Skall då det mänskliga kapitulera
bara för att omänskligheten är mera hänsynslös?
Skall då kärleken ständigt nödgas böja sig för hatet
bara för att hatet alltid annars förstör den?
Skall då ödmjukheten ge efter för hårdheten
bara för att hårdheten struntar i ödmjukheten?
Skall då skönheten åsidosättas av fulheten
bara för att fulheten skall få expandera?
Skall då livet ge upp inför döden
bara för att döden finns?
- Ja, tyvärr, så länge orättvisan tillåts köra över rättvisan,
ty så länge är självmordet berättigat
som den yttersta protesten mot ondskan,
orättvisan, omänskligheten och gudlösheten
genom den livets högsta instans
som är den slutgiltiga yttersta förtvivlans nödrop
i det livets högsta och största skri
som är större än evigheten.




The Humanist’s Complaint,

by my old friend and colleague Doctor Sandy in Athens.


Is idealism then dead and buried
just because materialism drives it over?
Is humanism then to capitulate
to ruthless unhumanity?
Must love then constantly give way to hatred
since hatred otherwise destroys her?
Must gentleness then succumb to hardness
just because hardness doesn\'t care?
Must then beauty be replaced by ugliness
just because ugliness expands?
Must then life give up to death
only because death exists?
– Yes, alas, as long as justice is controlled by injustice,
since thereby suicide is justified,
the ultimate protest against evil,
injustice, inhumanity and godlessness
in a highest possible appeal of life
in the final resort to despair crying out
in the highest and loudest outcry of existence
which outcries all eternity.