När jag var liten trodde jag att alla ville mig väl, att alla tyckte om mig. Mamma hade sagt att jag var vacker och smart och då trodde jag på det. Jag minns att det var jobbigt att gå i skolan men aldrig varför, jag minns att min lärarinna var en fiende på något sätt men aldrig hur hon blev det och vad som var hennes primära vapen. Jag minns kanylerna jag hittade ibland på skolvägen, jag minns blottaren. Minns att mamma ringde polisen och var jätte arg för att jag var tvungen att gå ensam till skolan där det fanns en blottare. Jag berättade aldrig för henne att jag hade sett att han gjorde något som jag bara nästan förstod vad det var. Att jag bestämt mig för att ta reda på vad det var och gått fram och frågat vad klockan var. Inte alls rädd, men när han frågade om jag visste vad det var han höll i handen och vad man gjorde med en sån, då visste jag ju inte det, och okunskap har alltid gjort mig skamsen. Jag sprang hem, inte av rädsla utan av skammen att inte ha funderat på svaren på frågorna innan jag gick fram till honom. Jag gjorde ofta så i skolan, funderade ut svaren på frågorna innan jag ställde de. Lärde mig aldrig räcka upp handen i tid innan munnen öppnade sig. Minns ganska mycket från tiden i Göteborg. Något från skolan flyttade ner i min mage, och under en period hade jag sån magknip att jag fick stanna hemma. Jag kunde inte alls förstå varför magen gjorde ont när det var hjärnan som arbetade, den borde göra ont av all ansträngning. Jag arbetade ju dag och natt med att förstå, förlåta, förklara varför de stängde in mig på toaletten på rasterna, varför min lärarinna höll upp mina skrivblad framför klassen och varför det gjorde ont när alla skrattade, varför jag inte fick beröm fast jag kunde alla svaren före alla andra. Det var så konstigt, varför gjorde det så ont i mig fast jag visste att de tyckte om mig, varför kunde jag inte höra det som snälla skratt, jag visste ju att ingen skulle skratta elakt åt mig. Minns inte värken i benen så mycket när jag blev stor, men minns tankekampen och magknipen. Kanske det som gör mest ont är det som egentligen gör att man växer.

Jag minns i förrgår, någon som sa något som gjorde ont. Jag minns att jag tänkte, blixtsnabbt, att om jag inte låter det vara elakt så kan det aldrig vara det. Jag kämpade med en lång och komplicerad tankebana men jag har tappat förmågan. Jag vände och vred på alla möjliga tolkningar men det gick inte att undvika smärtan som bara vetskapen om att någon vill vara elak kan framkalla.

Jag jobbar nu med att utveckla en ny färdighet, förmågan att förstå varför någon skulle vilja göra mig ledsen. Det är mycket svårt, förmågan måste fungera i alla sällskap, i alla situationer och vara blixtsnabbt framme när de oväntade huggen kommer. Kanske borde jag fråga någon. Någon av de som jag vet hugger på rutin. Jag är rädd att de inte kommer veta varför, och jag är rädd att de inte alls kommer uppskatta någon av mina teorier.

Den om pinnhålen till exempel. Alltså om man står på samma pinne i stegen så kan man ju av misstag tränga ut varandra om man inte är försiktig eller om man inte gillar att stå nära varandra. Så jag kanske ser ut som jag tänkter ta hela pinnen för mig själv ibland, verkar lite slarvig och vårdslös med mina fötter, eller gestikulerar vilt med armarna när jag pratar, så den andra som står där blir sjuk av oro att hon skall trilla av. Ja då vill hon nog stå på en egen pinne. Hon vill nog också stå ett steg över mig för annars kanske jag trillar ner på henne sen, dessutom är hon lite arg på mig för att jag verkar så slarvig, så som straff tycker hon nog att jag kan stå en bit under henne. Men hon vågar inte riktigt klättra medan jag viftar och håller på. Så istället tar hon ett djupt andetag och knuffar snabbt och med ett överslätande leende ner mig till pinnen under. Jag blir antagligen så förvånad att jag nästan trillar ett par pinnar till. Det tar en stund innan jag reagerar, och jag ser nog ganska ledsen ut. Hon vet knappt själv vad hon har gjort, så hon ler och säger, att det bara var på skoj, jag kan få klättra upp till hennes pinne igen om jag vill. Men det är något hemskt med hennes pinne nu. Att klättra upp känns också på något sätt som att tjata, och jag har ju egentligen inget alls emot att stå på den här pinnen, den är också fin. Hade hon bett mig hade jag kunnat klättrat ner själv, eller hjälp henne klättra till nästa pinne ovenför oss. Nu står jag på en pinne som känns smutsig, vill inte stå kvar men kan inte förmå mig att klättra upp igen. Jag tittar med rynkade ögonbryn på henne och funderar länge. Men jag kan inte hitta en lösning. Så jag klättrar ner helt och hållet och går min väg. En timme senare börjar allt om igen. Nya stegar nya pinnar och nya personer att klättra med, eller klättra mot.

Jag kan inte heller skaka av mig de spetsiga föremålen eller leran från de smutsiga pinnarna efteråt. Det är nästa svåra sak att lära in. Att aldrig för en sekund återvända till det ögonblicket när skam, melankoli och förvåning grumlar min förmåga att förstå varför någon är så rädd för att dela pinne med mig.