I

Jag andas in sval luft

Dimman lättar kanske senare
Det är lågt molntak idag

Någon har stulit solen

Och ur denna stöld
växer ett och endast ett
grässtrå

II

På vattnet
flyter kastat bröd

Det är för synderna

För att de skall förlåtas

I den mån det går

III

Världen rister
och rör på sig
som en vattenyta
någon kastat
en sten i

Det som speglade sig
var precis som det där
som kändes
men aldrig var

IV

Dröm inte

Låt mina valkiga händer
försiktigt ta bort
hårlocken från
ditt öga

Det går inte
att förlora
det som aldrig
funnits

Så sörj inte

Sörj inte

Slösa inga tårar
på en trasig dröm

V

Flor, spindelväv, aska

Allt det är endast rester
efter det som
inte var
men blev och fanns
som ett är
och sedan
inte var igen

VI

Det eviga är aldrig
banden mellan människor

Det eviga är hur träden
speglar sig i vattenytan
och låter fågelstreck dra fram
i djupen

VII

Jag har kommit hit
till denna plats
inte som en människa

Utan som ett stoftkorn
utan vilja

Eller ens rätt till vilja

Och på en kall stenhäll
skall jag dela mitt bröd
och strö smulorna
över vattnet

Så att synderna
kanske kan förlåtas

I den mån
det går

VII

En spindels väv
hänger fransig
i en spricka

Spindeln är död

Förpuppad i sig själv

Regnet har tagit stora tuggor
ur nätet

Men bara så många
att nätet tillåts
behålla sin form
sitt jag, sitt eko
och sitt syfte

Det dödar fortfarande
fast spindeln är död

IX

Avlat

Den innersta förlåtelsen

Ett brev från Gud

Den mest läkande örten

Och att utöver detta
knäböja vid altaret
och leka
reformerad kannibal

Att äta det heliga köttet
för att bli helig

Att bli förlåten och fri
från synd och förgängelse

Att låta synden
jäsa brödet

Få den att
flytta in där

För att sedan
kasta brödet i en flod
och låta synderna lösas upp
till ingenting

Till det som var
men nu icke är

Fin