Inga blommor.

Inga färgglada paket med snirkliga snören.

Inga tända ljus.

Inga sånger.

Inte ens några rim.


Men det förändrar ingenting.


Du är ändå, och förblir, min första kärlek.


Den första jag såg upp till.
Den första jag alltid ville vara nära.
Den första jag ville bli precis som.
(Det var innan mamma blev mer än bara mamma.)


Upptäcksfärder i mörkret och äventyr bjöd du mig på, och sällskap och skratt. Och alla dedär sagorna från uppslagsböckerna som alla slutade med Spjutkastning på Olympiska Spelen i Aten. Oavsett om vi började med en exotisk insekt från sydamerika eller i en tavla på ett museum någonstans i världen.
Det måste ha varit något fel på dedär böckerna. Eller så var det verkligen så att alla ord var planerade att leda just dit. Till Spjutkastningen på Olympiska Spelen i Aten. Tillbaka i tid och rum, och alltid var det något som spetsades på detdär spjutet och sänkte historien så den inte skulle börja upprepa sig.

Och så började vi om igen, och åter igen landade vi efter våra äventyr vid Spjutkastningen på Olympiska Spelen i Aten.

Sedan var det detdär blåbäret också...
Jag minns inte hur gamla vi var, men trots att du bara var två år äldre än mig (ja, det är du ju fortfarande, men ändå) så hade du lyckats hitta på en historia om ett blåbär som gjorde uppror mot stormakterna, ordnade ett uppror, startade anarki och stoppade syltpressarna så ingen mer fick någon blåbärssylt på sina pannkakor.
Eller var det så den slutade? Kanske slutade blåbärets resa också i Aten, på Olympiska Spelen, men som Spjutkastaren istället för den som träffades av spjutet.


Nog har vi haft våra duster, du och jag, min älskade bror.
Men jag tror nog att det positiva uppväger det tråkiga hundrafalt, om inte tusenfalt.


Du var min första idol.
Du var min första medvetna blick på hur det funkar där ute i den stora världen.
Du har kanhända gjort en del saker som jag inte skulle göra, men du har också gjort mig mindre rädd att ta steget ut in i det okända. Det, min älskade bror, har jag lärt mig mycket igenom, och det är din förtjänst.

Kanske inte helt...
Men att inte erkänna att du spelat en stor roll i mitt liv och i vem jag har blivit vore att undanhålla en stor del av sanningen.


Det var du och jag, i varsin slängkappa gjord av en handduk och en säkerhetsnål. Stålmannen och stålflickan.
Det var du och jag, sittande på vagnen bakom trähästarna, som gömde oss bakom pressenningen och skjöt pilar och gevär mot de elaka indianerna, eller som turades om att rida på hästarna bredvid vagnen, eller framför då vagnen höll på rämna och hästarna måste fångas in.

De stackars hästarna är det inte mycket kvar av nu. Inte de gamla handdukarna heller. Vagnen ser inte lika äventyrlig ut nu som den gjorde då, och de gamla säkerhetsnålarna har säkert rostat ihop vid dethär laget.

Men du och jag, min älskade bror, vi har blivit större, mer och bättre.


Och detta är min hyllning till dig.


Tids nog kommer vi att glömma lekarna, hur blommorna såg ut på de handdukar mamma satte fast på våra tröjor med säkerhetsnålarna, de gamla Aina-fotografierna med sin snirkliga text och ditritade blommor på baksidan och äventyren under husen med och utan ficklampa.


Men dendär Spjutkastningen på Olympiska Spelen i Aten.
Den är jag säker på att jag alltid kommer att bära med mig.
Och det, min älskade bror, är helt och hållet din förtjänst.


Tack!