Mörkret sjunker sakta
Upp stiger döden med lien i hand

dags för räkenskap min vän

Han söker de ensamma själar, tomma på önskan och mål
Lugnt han vandrande söker sig fram på den ödsliga kalla heden.
Borta på klippan skymtar han en man
leendet sprids på hans läppar

Mannens själ är så sargad och tunn,
sörjer sin älskade förlorad, tagen av havet det kalla och vilda
Av ödet hennes grav
Döden närmar sig sakta
Mannen ryser, hasar sig fram mot klippans kant
Själen tunnas och döden ler, snart han sin skara utökat

Döden närmar sig, lien höjs i hand söker själen fånga
aldrig frid skall nå
aldrig till vila få komma