Ibland undrar jag om du själv vet vad du talar om.

Du låter så säker på rösten,
men innehållet varierar,
liksom försvarstalen när frågor ställs.


Antingen blir du irriterad
och slår ifrån dig,
ifrågasätter den som frågat
och det frågan går ut på.
Eller så blir du ännu mer talför
tar upp något exempel
och säger sedan något
som för att dra uppmärksamheten
till något nytt.


Men gör du det för vår skull
så vi ska slippa se det du döljer bakom orden,
eller gör du det för din egen skull
så du själv ska slippa se bakgrunden till dina ord?



Egentligen struntar jag i om du ljuger för mig.

Iallafall nu, för vi har kommit förbi det nu,
och ut på en ny scen i väntan på ridån.


Men det sårar mig att du inte ens
verkar kunna vara ärlig mot dig själv.


Har jag varit så dålig för dig
att du inte längre vill se
den du blivit i min närhet?

Eller har jag varit så fel för dig
att du tappat bort dig själv
i din önskan att få saker att fungera,
åtminståne på ytan?

Har jag varit så illa vald i ditt liv
att du tagit avstånd från dig själv?


Om det är så,
varför har du då velat dig själv så illa
att du inte valt bort mig förrän nu?



Om du nu har valt bort mig.

Jag vet inte vart du står längre,
bara att jag själv står här i slutet
av vår gemensamma pjäs
och undrar vilka roller vi egentligen har spelat.


Undrar vad jag ska göra med mitt ansikte,
detdär som gömmer sig under sminket
och som efter att ridån fallit
får komma fram igen.


Hoppas att jag kan motstå lusten
att lägga på en ny make-up
och stiga upp på en annan scen,
och istället lämnar kostymerna
låter sminket ligga
och går ut genom bakdörren,

till livet som väntar där utanför.