Musik har alltid varit min grej. Min fritid. Men nu är det annorlunda. Lite annorlunda.

- Har du hittat din plats? frågar mamma
- Vilken plats? Jag kan inte låta blir att låta ointresserad, men ändå lite förvånad.
- Där bara du kan vara, liksom din trygghet.
- Snälla mamma, du förstår inte. Jag tar hennes hand i min och ler. Bara för att hon är psykolog, betyder inte det att hon vet vad jag tycker och tänker.
Jag går ner till källaren, till mitt musikrum.
- Här är min plats, tänker jag och hämtar texten till låten som jag vann en musiktävling med. Jag ska skicka in det till Aftonbladet och alla kommer att kunna se det. Är det min dröm? Jag vet inte.
Jag tror att den har blivit fängslad, för den känns så långt borta. Ungefär som att det är miljontals smärtsamma steg dit.
För två år sedan sa alltid min mamma till mig:
- När du är mogen kommer du att finna dig själv. Nu är jag sjutton och jag börjar förstå vad hon menade.
På tal om mina föräldrar, min pappa är i USA och jobbar, men han kommer snart hem. (jovisst, säkert)
Jag vet att jag måste tillbaka till skolan snart igen, eller man kan nog säga ensamheten, eftersom jag inte har några riktiga vänner där. Fast det beror nog på att jag drar mig undan från alla, liksom stänger skalet runt omkring mig.
När jag kommer upp från källaren är allt tyst, nästan för tyst. Mamma är inte någonstans och huset känns helt plötsligt väldigt hemlighetsfullt.
Jag vet att det är förgäves men jag ropar ändå:
- MAMMA!!!
Jag känner att hon inte är kvar här längre.
Till en början känner jag ingenting, men efter tre timmar tränger sig oron fram. Jag går igenom rum efter rum, med blir alltid lika besviken. När jag står i hallen igen börjar det dunsa uppifrån och jag kan inte förstå vad det är. Efter en stund kommer det nerifrån också. Till slut snurrar hela min värld och det känns som att mitt huvud går isär. Då ser jag en \"film\" som utspelar sig, framför mina stängda ögon, om och om igen. Utan några ord skriker jag och ramlar ihop och blir liggande på det iskalla golvet i hallen.
Nu har det gått exakt en vecka utan mamma och jag har slutat att leta och undra.
Jag går till skolan helt mekaniskt och de få vänner jag har, bryr sig inte så mycket om hur jag mår och skönt är väl det.
Men i musiksalen är det bara jag. Jag släpper inte in någon annan här. Jag skulle kunna spela i ett band, med mig själv.
En dag när jag kommer hem från skolan är dörren upplåst. Det förvirrar mig eftersom jag alltid är noga med att låsa dörren. Det är en sådan höstdag som är så kall och fuktig och man måste ha jackan på sig för första gången och då man blir lättskrämd. Men jag går raka vägen in och tar gitarren som står orörd vid väggen. Men från vår hall ser man in till vardagsrummet och där finns något som inte riktigt lever, men som andas ändå.
Jag blir stående och stirrar på det som nu finns där. Till slut faller det och blir liggande i en hög. Då skrattar jag, till och med så mycket att tårarna rinner. För jag vet vad det är, eller snarare vem det är.

Jag heter Alex och egentligen gråter jag inombords. För exakt en vecka sedan gjorde jag en hemsk sak. Min mamma försvann och nu vet jag varför. Jag är sjutton år och spelar i ett band med mig själv. Jag ska bli en världsberömd musiker. Men jag har en hemlighet.
Jag har mördat min mamma och det sorgligaste är att jag inte vet hur.

Jag undrar över ett uttryck:
Utan musik är jag ingenting
Men utan mamma, vad är jag då?