Hon gick upp en morgon, utan att veta att hennes liv skulle förändras för alltid. Hennes ögon öppnades utan att märka någon skillnad i sin tillvaro.
Sakta drog hon sin hand genom det aningens fettiga håret och gav till en djup suck, samtidigt som hon tvingade upp sina trötta, gröna ögon, som gav ifrån sig ett lyster som lyste upp rummet direkt de öppnades. Hennes hår var röd-blont och hon hade en enkel frisyr, med rakt hår, som gick lite längre ner än till axlarna. Luggen som satt ihop med håret, hade hon lagt åt sidan för att slippa dess hårstrån i ögonen.
Hon slängde armen åt sidan och tittade på den med avsmak, när hon såg fräknarna som täckte den och gav en antydan till orange i huden. Ännu en suck slapp ut ur hennes mun och hon satte sig slutligen upp. Hon tog tag i det rufsiga håret och tryckte till lite grann, för att känna tovorna som tätt satt på toppen.
Dags för en dusch, tänkte hon och reste sig upp på de gängliga benen och vinglade snabbt iväg i sin stora T-shirt, som hon använde som pyjamas. Hennes kropp var smal, nästan som de där flickorna som man ser på Tv, som man mycket väl ser på, att de kan gå upp lite i vikt utan att det skulle skada.
När hon klivit ut ur duschen blöt och ren, vandrade hon in i sovrummet för att välja ut de kläder som hon skulle använda under dagens händelser. Hon skulle gå till ett ställe som gav hennes sinne en sorg fylld med smärta, som kommer att följa hennes liv så länge hon lever, hon skulle gå till kyrkogården… Där hon skulle möta sin syster, som vilar i frid ca 3 meter under jorden.
Hon tittade in i garderoben och drog fram det första hon kunde se. Det blev ett par slitna jeans, som var lite för stora och en stickad v-ringad tröja till. Hon tog en hårsnodd från bänken och satte slarvigt upp håret. Återigen gav hon ifrån sig en sorgsen suck och drog på sig sina svarta, slitna converse skor och bruna jacka med dubbelknäppning och vandrade ut.
När hon väl kommit ut i det vackra höst vädret, som skapade en underbar tavla med röda och gula färger som matchande skapade ett liv av värme och en kärlek till färger, bröt tårarna fram, i floder. Människor som gick på gatan vände sig om och tittade förundrat på henne när hon gick där och snyftade, med ögon som glittrade som ett par värdefulla diamanter, i den lysande solen, som inte gav någon värma denna kalla höstdag. Hon tog upp sin hand som blivit som ett sandpapper i kylan, alldeles uttorkad och drog bort tårarna som sakta sipprade ner, som ett stilla sommarregn.
Flera meter framför henne började kyrkogården torna upp sig och tårarna började rinna ner ännu en gång. Hennes hjärta nästan brast när hon tänkte på hur fullständigt hennes liv hade varit för tre månader här i Halmstad. Lisa hennes syster hade varit lycklig, pigg och glad och inget ont tycktes ske henne. Men sen en dag, dog hon plötsligt i en bilolycka…
Hon närmade sig ingången, som hade ett par stolpar på vardera sida om den lilla asfalltsvägen, de hade spetsar på toppen och gav ett kusligt intryck. Men det var ändå vackert och mysigt med de gula och röda löven som mjukt låg på marken och skapade en bädd av färger.
Tillslut stod hon där… Såg namnet ”Lisa Hoffman” inristad i en gravsten, som var rektangulär med mjukt rundade hörn. Ovanpå satt det en vit duva som fridfullt iakttog graven, med sina sorgsna ögon. Hon förde handen upp mot sin mun och täckte den, för att kväva det skrik som annars hade kommit ut, men en desperat snyftning fylld med längtan, slank ut genom den otäta handen… Helt inne i sina egna tankar, ryckte hon till när hon hörde några tysta ord bakom sig. Chockad vände hon sig om, lite generad över sina tårar, och såg en ung man i tjugo års åldern.
- Hur är det?, frågade han, med en svag oro i rösten. Hon studerade honom ett slag och kunde se att han var en smal man, med blont hår och ett par gröna ögon, som passade perfekt ihop med näsan och munnen, som i ett recept till en kaka, alla älskar.
- Ehrm… Det är bara bra, sa hon och kände sina brännande kinder väldigt väl.
- Jag heter Patrik, sa han.
- Linda, sa hon…
Han tittade på henne i ögonen och hon kände en värme sprida sig igenom kroppen. Han log mot henne och hon log tillbaka…
Det var Hon & Han och Han O Hon…