Det sög till i magen. Flimmer i ögonen och milkshaken låg kvar som en hinna i munnen.  Ja jag vilar i hans trygga, skrovliga händer som ett ofött barn. Eller som en trasig människa.

Rött ljus och tunnelseendet blev en fysisk verklighet i datorn. Låg fastspänd och fann det rätt angenämt.

Mitt skal penetrerades.

Där nånstans i ett inre universum avslöjades allt. Allt utom osynliga knivar och oförrätter. Men i övrigt kunde inget döljas.

- Se mig, skrek varje cell. Se och selektera oss.

Och nånstans bor något som inte hör hit

Jag är inte stark

Jag är inte stark.

Jag är inte stark.

JAG ÄR INTE STARK.

......det är bara ett skal för att överleva det som inte syntes på bildskärmen

Ett intracellulärt världskrig med enbart förlorare - mer eller mindre. Någon ska dö. Helst fienden.

Vem bjöd in helvetet i mitt liv?