Rinnande tårar sätter inte spår i mitt ansikte
Och trots att jag ibland vill skrika högt
döljer jag mitt rätta namn, framlockat ur jorden.
För jag är så innerligt trött på julen, (men
så kan du väl inte säga heller?)

Jag våndas över de maktlösa riter som julen tvingar oss till
var finns det äkta, det som var ämnat att ge kraft?
Köphysteri och matfrosseri som döljer vår egen oförmåga
till delaktighet och omsorg, var det allt?
(Nej visst fan, julottan, för att döva samvetet som mal på om
barnen i afrika de svälter minsann å ja har ju frossat så...)

Jag ger aldrig upp
Jag vägrar att förblindas
Kanske är jag tyst och äter av den feta skinkan
men inom mig håller jag tanken brinnande som
de bål vi en gång tände, långt innan kyrkan tog över.

För mänskligheten orkar inte höra att allt som
behövs är att ta ansvar för sig själv, att du
alltid är ansvarig inför dig själv. inget öde
ingen gud som tvingat dig. Bara dina egna val

Du är ansvarig, ge aldrig upp, Lev!