I dag ringde jag min styvfar

du var inte ens alternativet

du finns inte mer

Så som du sa att du inte gjorde

till mig en gång

Sen sa du:kalla inte mig pappa så

nu har jag far som jag haft i snart 38 år

(fyller snart 39)

så be mig aldrig vara din dotter igen

du förtjänar inte mig

bara jag kan gå vidare utan smärta och förlåta avsaknaden av en riktig  

far så

blir jag lycklig för utan dig

kommer jag alltid att vara

är ju vuxen nu och behöver väl kanske inte en far

vet ju inte hur det känns att ha den manliga förebilden

så länge du inte ”spökar” i form av att jag går omkring och känner mig

halv och olycklig hela

tiden så ska jag öppet tacka dig för att du aldrig fanns där för mig

för det kanske hade varit värre om du gjort det

nu när jag vet vad du är för människa.