Det sitter två pinnar i mina ögon
de hindrar mig från att se.
Blind är jag
har jag varit
kommer jag att vara
för ingen kan se allt
och
jag är inte nöjd förän jag ser
allting

det gör så ont i mig att veta att det aldrig går

(inte längre än till andra sidan ser jag
inte längre)

omöjligt

att veta allt är nog det
omöjligt
att se och förstå, där finns en gräns

men det finns ett värde i att försöka.

Jag lyfter det upp till skyarna
det, värdet

där hör det hemma



min räddning