pennan i handen och försöken att nå fram till pappret
och någonstans vet jag att jag måste längre
jag måste nå igenom, hela vägen fram till dig

för det handlar inte om poesi nu
inte om ord som ska skrivas för sin egen skull
inte om estetik eller finess

det handlar om livsnödvändighet och ingenting annat


jag måste berätta för dig, eller i alla fall försöka
jag måste göra vad jag kan för att förklara
försöka få dig att förstå
det jag själv ännu inte har fått grepp om
det jag fortfarande bara är vagt på spåren

det finns ett mönster
det måste finnas ett mönster
en logik, även om den är svår att förstå sig på

det måste finnas något som förklarar
varför jag inte bara kan lova att aldrig mer

jag har försökt sätta punkt, jag lovar att jag har
i fem år och mer ändå
har jag kämpat för att slå ihjäl det där

jag har inget namn på det längre
men det är någonting som har byggt bon
i magen hjärnan hjärtat
och lungorna, kanske framför allt lungorna

det är någonting som jag har försökt driva ut
med alla vapen jag lyckats få tag på

jag trodde förut
att det kanske gick att trampa ihjäl och kväva
att det kanske gick att tiga det ut ur kroppen

men för dig vill jag verkligen berätta
jag vet bara inte hur
jag vet inte hur berättelsen ser ut

och ja, jag har samma rädsla som du
att kärlek inte skulle vara tillräckligt
att en människa aldrig kan räcka till
för att hela en annan människa

men du måste tro på mig
du måste tro mig när jag säger att ingenting
ingenting
har gjort lika mycket skillnad som du

du är den första människa jag vill släppa hela vägen in
den första som jag vill öppna hjärtat på vid gavel för


det här blir kanske ingen dikt
det här blir kanske ett brev som jag borde skicka till dig
eller ord som jag bara borde viska helt lågt
mot dina revben

det här blir kanske ingen dikt
och kanske ingenting alls att spara på

det här blir kanske endast
ett försök att sortera någonting för mig själv
ett försök att få ordning i vilsna, förvirrade tankar

det här blir kanske ett försök att inse
hur det gör mig livrädd att du inte låter mig gömma mig
men hur det samtidigt, av precis samma anledning
gör mig så oerhört lättad

det här bli kanske allra mest en bön
en bön till dig
en bön att du ska orka
att du inte ska ge upp för att jag misslyckas gång på gång


bär tillsammans med mig, älskade du
lova att bära tillsammans med mig

så ska jag försöka
verkligen försöka
att sätta den där punkten en dag