Hej.
Det är jag som är känslan av att vara ensam i en mängd. Det är jag som varje dag ler trots att jag gråter.

Var eviga morgon vaknar jag upp och känner mig otillräcklig.

Jag stiger upp ur sängen, alldeles för tidigt egentligen.
I skolan är det som vanligt, ungefär. Man kramas och klistrar på ett oäkta leende för att se road ut. Man anstränger sig för att inte vara trist, skrattar högt för att synas.
Inget är äkta. Allt handlar om rädsla.
De är rädda för att tyna bort, bli en del av tapeten. Ingen vill vara otillräcklig.
Man vill vara bra, det är vad allting handlar om.

Jag är väl inte som någon annan egentligen.
Eller så är jag det, trots allt.
Vi är nog alla ganska lika.

Ni säger att det är jag som är dålig.
Jag som ler falskt.

Ni puttar och slår mig, jag är ingenting värd. Är det vad ni säger?
Anklagar ni mig för att vara lika falsk som ni?
Det är för jävligt.