Utkast av utfall i oändliga himmelska utkanter
akta stjärnor, strö spröda silkeskroppar
öppna burk av ingenting
i trähuset där fötterna skaver mot golvet och
precis innan bröstkorgen brister (innan ögonen drunknar)
och ljusen ljummar

då inandning av innanmäte
synar tystnaden som tätnar tåligt och trotsigt
innan tviveln tryter tills tråden har trasslat
och röran den ryter och armar är bundna
innan tanken trilskas och innan hjärnan rebellerar

vill jag hoppas