Varje dag ser jag dig komma med röda kinder som är sådär perfekt lagda med roge.
Varje dag skrattar du, så där snyggt och enkelt.
Jag hittar nya perfeka saker med dig hela tiden, och hela tiden önskar jag att det var som det var förut.
Att du hoppar ner i sandlådan bredvid mig och frågar om du får låna min spade, i stället för att du som nu berättar för någon jag inte ens vet vem det är att du nu för tiden har pojkvän.

Men det jag aldrig riktigt lagt märke till är den person som alltid stått bredvid mig när jag har önskat att det ska vara som förut, den person som egentlign betyder mest.
Den som funnits där i sandlådan också, bredvid mig när du lånade min spade.
Dig har jag helt glömt bort, när du funnits där hela tiden.