Arbetslöshetens hopplöshet är helvetet på jorden,
själens brinnande förtäring utan slut,
en avgrund utan botten som man ständigt faller ner i
och som oavbrutet tilltar i sitt gastkramande mörker.
Ingenting är outhärdligare
än den vistelsen i limbos hopplöshet
förutan möjlighet till frihet eller någon skymt av ljus.
Men i den yttersta misären kan man göra bruk av fantasin
och därmed treva sig med slughet runt problemet,
skapa arbete av ingenting och överleva
som en Robinson på obebodd och isolerad ö.
I nöden testas kreativiteten och personligheten,
och om man blott har det minsta av nåndera
kan man arbeta sig ut igenom att fundera.