Jag vet inte om jag inbillar mig nu,
Daniel, men häromdagen
kollade jag på dig sådär
som jag brukar göra,
och du kollade tillbaka på mig.

Men det var inte med en sån där glad
blick med ljusblå ögon som glittrar under
flera lager kajal.
Det var en sån där blick med mörka ögon
som
hatar allting
och bara vill stängas
och aldrig mer öppnas.

Jag vet att jag stirrar jättemycket,
FÖR mycket på dig, Daniel,
förlåtförlåtförlåt,
men man kan inte bara ta
ögonen ifrån någon som
ser ut som en blandning av Ola Salo,
Dregen, Linus Wahlgren och Victor Norén.

Det går Winnerbäckcitat och Håkan-strofer
genom mitt huvud när jag ser dig,
så förlåt om jag en dag helt plötsligt brister ut i
Det Är Så Jag Säger Det a capella mitt i skåphallen.


Men Daniel, vet du vad jag
verkligenverkligen
stör mig på?
Att jag själv är så extremt feg
att jag inte ens vågar säga hej.
Du vet vem jag är,
jag vet vem du är,
så varför får jag aldrig fram det?
Ordet \'\'hej\'\' är ett ord du och jag använder
alldeles
för sällan, Daniel.

Jag vet inte hur många gånger
jag har tänkt att
\'\'idag ska jag jävlariminlåda
säga hej\'\',
och sen ändrat mig precis
när jag har århundradets chans.

När det är ett riktigt
Ross-och-Rachel-ögonblick,
du står så nära och jag har en sån chans,
då blir jag för nervös och rädd och jag gör inget.

Så Daniel, kan inte du göra oss båda en tjänst,
våga säga hej, sluta stirra argt på mig,
och kanske kanske kanske strunta i att vara emo
och hänga med på en Håkan Hellström-låt?