Solen letar sej
mot smutsigt fönster
genom sneda persienner

Möter med kisande ögon
djupt skjuten i fåtöljen
lattén smakar ljummet

Tomas Andersson Wij
sjunger om ensamheten
som om de var jag som sa

Kroppen utmattat orkeslös
insidan som kokar över
huset i en enda röra

Accepterar jag detta
har ändå inget hänt
som det inte fanns

Hemlös utan rot
utanför men ändå här
längtan bort

Till någonstans
där jag är jag
som vill ha mitt sällskap

Där väggarna
viskar mitt namn
aldrig mera här