Detta är den ultimata dikten
Den fångar dig däremellan
Just i tyngdlösheten mellan in och ut-
andning

Där tiden inte längre är linjär
där sfäriska pulser håller andan
i väntan

på

ordet

igen

och igen

men det finns ingen historia här
inte ens ett nu, då även det kräver motpol
Här är existensen bejakad och förnekad i samma ögonblick
Här är tidlöst rum och rumlös tid
Oändligheten är inte ens svindlande här
för dess motsats är närvarande och håller
ditt öra status quo mot mina tankar

De skrämmer inte längre
de håller om dig och förnekar dig samtidigt

Och vi talar varken vakuum eller materia
vi talar ingenting och allt

Och du ska nästan hålla hand med mig
för nästan kan vi nudda varandra med
oänlighet även mellan våra utsträckta fingertoppar

Men här kan vi blunda och överbrygga avståndet
Och vila vila vila
här kan vi gemensamt våga inte vara våga vara
samtidiga