förbannad försvann

arg vet jag inte längre vad det är

bitter svalde jag och sket ut

ni tvingade in så mycket rå verklighet

tvingade mig att se på

tvingade mig att lyssna

så att jag kräktes

när det skulle varit du, eller du, eller du

jag hade en bild av hur det var

den bilden ville jag ha kvar

men som djävulens hallikar

lockade ni med maskerade intentioner

som tilltalade min inre, rosa romantik

för att sedan skrattandes måla det svart, svart, svart

ni lämnade mig tom, blind och döv

med förkolnat hopp

och ett hjärta av sten