Stormen river upp sår i natten
Det är sårbart som det är
De där gatlyktorna gör bara allt än mer outhärdligt och öde
Bad aldrig att få komma hit
Men jag sitter i en idyll utan själ
Eller om det är tvärtom
För mycket själ kanske också kan förmå saker att dö och stelna i formar
Här skulle jag bli tyst om jag stannade länge
Här känns så öde att jag behöver smärtan för att känna mig vid liv
Var ute och gick igår, jag grät
Det renade, jag kunde tala med gatorna
De svarade inte men de förstod
De lät mig vara, som av sympati
Lät sig trampas, förde mig vidare genom det öde
Tillbaka mot medelmåttans girighet
Den höll hov, det var tydligen något att fira
De osårbaras högtid där allt går vidare
Stannar aldrig upp, bara sveps med strömmen
Jag lovar att aldrig bli som dom
Aldrig dyrka deras helgedom
Hur öde min kyrka än är så är den i alla fall ett motstånd
Den är hård, den står fast
Kommer aldrig dras med i strömmen
Stormen kan aldrig riva upp några sår i den
När jag ser ut genom rutan ser jag den stå där öde, i det ödsliga sårbara
Mina psalmer sjungs av rebeller och de missförstådda
Min orgel är vinden och stegen mot marken
Den heliga skriften får man författa själv
Skulle jag stanna här skulle jag bli tyst
Det var som om gatorna förstod det igår,
visade sympati och bar mig vidare längs altargången
Jag tog svärdet i vapenhuset och gick för att slåss lite till