Smärtan av det förflutna tycks inte ha något slut,
var tog kämparglöden till att gå vidare vägen,
vart är ditt krut?

det gamla tycks betyda mer
mer än det som är idag,
mer än det som kan bli i morgon.

det finns ingen ersättare till någon annans pidestal, för ingenting
kan någonsin bli vad det var.
men vad vore det att tänka om, skriva nya rader
börja på en ny refräng
lära nya steg och dansa på nytt
fast till andra takter

vägen slutar inte där hjärtat brast, allting har en början på nytt
trots alla möten med farhågor och helvete,
trots förlorad kärlek och svek,
det visste vi väl alla att livet inte var en lek..

vissa sätter saker i sitt minne men jag tycks inte vara en sån,
en sån som stannar i det gamla och ältar gång på gång,
kanske är det sorgligt, jag håller med
men våra dagar här är inte en evighet

jag vandrar mina vägar och många vägsjäl har jag mött,
och visst är det så att jag känt som att allting inom mig dött
men med tron på det bättre har en ny mening fötts
och jag ville inte stanna vid den dagen då jag dog
jag ville visa livet att jag bättre vägar tog

orkar inte åldras med bitterhet i sinnet,
bitterhet kring det jag hade och vad som försvann,
kring vilka eldar som dog eller vilka som brann..

livet är värt så mycket mer än så,
kan man inte traska förbi det onda vad är meningen då?

men visst är det väl sant att en gammal kärlek inte rostar?