Med ovärderlig hjälp av några i vida kretsar använda och väl fungerande missnöjesyttringar lyckas jag öppna den obstinata dörren ut mot husets trädgårdshörna. En sexton kvadratmeter stor uteplats anlagd med terrakottainfärgade betongplattor hysandes en trädgårdsmöbel säkerligen ihopsnickrad av några obekväma kinesiska dissidenter. En brädhög som dessutom av luftföroreningar och omsorgsfull misskötsel givits en grådaskighetens patina.
Där sätter jag mig obekvämt ihopkrupen i väntan på en signal från husets köksregion. Antingen i form av ett eruptivt råskällande eller ett knappt hörbart gläfs från familjens flörtigt blinkande kelgris - den väsande och smått folkilskna espressomaskinen.
Mitt i vanliga fall så soliga morgonhumör har denna blyertspennegrått skissade förmiddag gått i moln och är i ögonhöjd med domedagskyrkans och dess spirande torn, en hotbild som idag berövas sin mäktiga skugga .
Med den rykande heta öronlösa koppen espresso i höger hand lyckas jag förflytta mig från köket genom hela huset och tillbaka ut i trädgårdshörnan utan att spilla en droppe. Jag sätter mig igen, obekvämt tillrätta. Och greppar en bit socker sisådär mellan tummen och pekfingret ungefär, droppar den i den döva Gustavsbergskoppen. Sockerbiten och jag försjunker sedan – sockerbiten till botten och jag i betraktandet av de i sockerbiten inpiskade luftbubblor som frigör sig, sen stiger och bryter igenom espressons skumma guldockerränta.
Underdånigt smuttande och skuldmedvetet njutande den heta dryckens suggererande arom sluter jag ögonen, less på alla grå sinnesintryck...
.... som plötsligt förenar sig med dofterna av nygräddat bröd, vespors vassa avgaser och någon klassisk sötaktig parfymdoft i en smeksam eggelse som får mina näsvingar att vibrera. Och får mig att öppna ögonen.
Mitt i nuet. Mitt i händelsernas centrum. Mitt i något av vår historias skeende. Slår jag upp mina ögon och bländas.
Framför mig på piazzan har morgonsolens infallsvinkel schatterat gestalterna på den mäktigt myllrande Marcus Aurelius-kolonnen vars fundament med sin mejselinhuggna vidunderligt skönt formade capitalskrift bildar gångtrafikantdelare för de i alla riktningar skyndande romarna.
Monumentets annalkande skugga och morgonens dallrande hetta är skäl nog för mig att välja ett annat bord i den lilla solindränkta elegant exklusiva uteserveringen vid piazzan. Ytterligare tre skäl styr mitt byte av bord, nämligen en trio cocacolazippande unga italienskor med bärnstensskimrande ögon och blekta nyanserande hårslingor. Tre trosvissa trotsålders i alltför kortsiktiga kjolar och genomskådade blusar.
I detta magnifika utsiktspanorama från det eleganta lilla marmorbord, där jag serveras den ”dubbla espresson” i massiv grönskimrande servis med gyllene dekor, vill jag också räkna in den suggestiva kontrastverkan en monumental kolonnrad mellan två moderna huskroppar förmedlar.
Höjer sig ovan hustaken här bredvid gör också Pantheons välvda arkitektur. Sänker jag åter blicken till gatunivå, passerar helt nära mina hörselorgan ett knattrande gestikulerande och pladdrande Fellini-liknande följe av tjänst- och varuleverantörer till näringsidkare här i kvarteren runt piazzan.
Av hettan dåsigt tillbakalutad, elegant smuttande och exklusivt njutande den heta espresson sluter jag ögonen motvilligt, rädd för att missa något fantasieggande sinnesintryck. ...