atomvintern har lagt sig som en våt filt här och jag skälver och skakar i min säng av frustration och sorg och jag springer långt för att inte gå sönder där inne nånstans men det gör jag ändå för mitt ben värker och mitt hjärta värker för Ida förskjuter mig så hårt och det gör mig tung och sorgsen men jag reser mig nog till slut för hon är inte den första som krossar mitt hjärta nä det är hon inte men aldrig har väl mitt hjärta känts så sprängt som nu som en atombomb i en sko eller nåt jo jag reser mig nog det brukar jag göra jag måste hitta något annat att förlora mig i men vad det skulle vara har jag ingen aning om vad som skulle kunna ersätta min längtan efter henne bida min tid får jag göra gråta ut rista frusta skälva ett tag till tills inga tårar längre finns att gråta när jag blivit en staty huggen i sten kan jag kanske glömma hennes läppar och hennes rodnad och plura sjunger på teven att man ska supa sig full för kärlekens skull om det hjälper vet i fan men vilken medicin är väl inte värd att pröva när själen är en urkramad trasa när gravitationen pressar mig hårt mot marken när jag inte längre lyfter när vemodet och vinet är det som återstår är jag så jävla däckad att jag bara skriver och skriver är det det som är stream of conciousness vet i fan men det känns så james joyce var det visst ulysses hette boken alltid något att kokettera med men tjejen blir inte imponerad av sånt nä det blir hon inte vad hon faller för står skrivet i stjärnorna själv tänker jag inte falla djupare jag tänker resa mig igen jo det tänker jag jag ska gå ut med en rygg rakare än tornen och dansa dansa ska jag nog göra känns livsbejakande på och spontant kanske bada eller köra bil snabbt och vårdslöst och bränna broarna och klippa banden ska jag också göra fan det måste jag göra annars kommer jag aldrig att komma ifrån detta minfält som förlamar och kanske någongång förälska mig i nåt igen som inte är hon