-jag har alltid tyckt om dig lite mer, viskar jag
-jag måste väl medge detsamma säger du, så som bara du kan säga något

hårda intensiva kramar, tusentals känslor som funnits så länge pressas fram, hoppar mellan väggarna och flyger omkring i rummet.
läppar som möter varandra några bråkdels sekunder av en livstid, allt finns samlat i det ögonblicket.

jag känner hur dina tårar rinner
tillsammans med mina bildar de en flod
en flod av känslor
av överflöd
av allt som funnits under ytan
under så lång tid nu
så länge jag kan minnas









men vi vet båda två att detta inte fick hända, att det inte går
hur mycket vi än
vill





-det här har aldrig hänt, viskar jag hopplöst
-jag vet, säger du med din tomma längtansfulla blick, så som bara du kan säga något